Okej, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men igår kväll var nog mitt livs roligaste och häftigaste kväll ute, inte bara i New York utan överhuvudtaget. Låt mig få berätta om den perfekta kvällen!

Vi delar upp den här kvällen i två delar, med Ernest Hemingway som gemensam nämnare.

Del ett – Le Veau d´Or och Robert Tréboux

Klockan är sju på fredag kväll och Anna och jag kommer för andra gången på kort tid till den franska pärlan Le Veau d´Or (129 East 60 th Street, Lex Ave). Tipset om den här restaurangen kom från ett inslag av Anthony Bourdain, som gör TV-program om bra mat och ofta från New York. Himlen hade tio minuter tidigare öppnat sig och ett varmt regn öste ned men när vi kom fram med taxin var det återigen lugnt.

Inne på Le Veau d´Or är det knappt halvfullt den här kvällen så det är inga problem för oss att få ett bra bord, men jag återkommer till det eftersom det är en del av den här underbara storyn.

Om du inte vet riktigt vad du letar efter så kan du lika gärna råka gå förbi Le Veau d´Or, för det här är inte en restaurang som gillar att utmärka sig med stora skyltar. En av anledningarna heter Robert Tréboux. För att du ska få en liten inblick vem denne äldre herre är och varför han är en legend så låt mig få berätta om ett tillfälle då ett par kom in på Le Veau d´Or för att äta för första gången. Mannen gnäller om sötman på såsen, kvinnan klagar på dyra vinpriser, bordsplaceringen och den begränsade menyn. Till slut informerar Robert Tréboux paret att han står för notan om de lovar att aldrig mer komma tillbaka. ”Nåja”, fnyser kvinnan i dörren på väg ut, ”inte konstigt att det här stället är nästan tomt.” Svaret från ägaren Robert Tréboux lät inte vänta på sig. ”Madame”, säger Robert, ”vilken fåne som helst kan driva en fullsatt restaurang. Men det krävs ett geni för att framgångsrikt driva en nästan tom sådan.”

Le Veau d´Or är den enda Franska restaurang på Manhattan där tiden stått stilla sen den grundades på 1930-talet av två fransmän i New York. För mig känns det åtminstone som 1950-talet när vi sätter oss vid ett bord nära ytterdörren. ”Bordet bredvid er var Jackie Onassis Kennedys stambord”, säger ägarinnan Cathy Tréboux, som är dotter till legendariske Robert och som sen flera år är den som driver den lilla restaurangen. När jag berättar att jag gärna vill veta mer om Robert och om det här stället så ger Cathy oss full insyn i all historia som fullständigt osar där inne, vilken oerhörd gästvänlighet av denna graciösa kvinna.

Ernest Hemingway, Grace Kelly, Richard Nixon och Truman Capote är bara några av dem som hängt här genom åren. Jag bara gapar när jag hör det och inser att det här kommer att bli en kanonkväll. När sen kycklingen skärs upp vid bordet, dock helt utan snobberier, så blir det bara ännu bättre.

Innan vi lämnar Le Veau d´Or så vill jag berätta den största anledningen till att jag önskar att du besöker det här stället nästa gång du är i New York. Det är inte bara för maten. Det är inte för 1950-talskänslan och den släpiga franska musiken i bakgrunden. Det är inte för att nästan alla bryter på franska eller för alla kändisar som varit här eller ens för den gästvänlighet du möter här. Det är för att bli inspirerad av den nu 86-årige Robert Tréboux och hans vision om hur han ville leva sitt liv, även som gammal.

Roberts motto, berättar Cathy för oss medan Robert har fullt upp med att prata med alla damer som flockas runt honom (Robert älskar kvinnor), är att det enda sättet de kan få ut honom därifrån är med fötterna först, det vill säga som död.

Alldeles ovanför Le Veau d´Or bor Robert Tréboux i en liten lägenhet. På 1980-talet tog han över restaurangen och när läget dök upp så köpte han fastigheten. Detta är en stor anledning till att man kan ha en halvfull restaurang en fredag kväll utan att gå i konkurs och även en orsak till att man inte behöver anpassa sig till tiden. Faktum är att detta nu blivit en styrka istället för svaghet, för det finns många som vill ha det som det var förr och då finns det här stället som ett av få ställen som bevarat den själ och det hjärta så många vill ha. Le Veau d´Or har många stamgäster som ätit där i över fyrtio år och de vill att det ska vara som det alltid varit.

Varje morgon går Robert upp, tar på sig en kostym (alltid uppklädd) och går sen ned till restaurangen och dukar borden. Han är alltid där först och är helnöjd med det. På eftermiddagen går han upp och tar en lur, sen ned igen och så sitter han där sen, uppklädd och fin, och pratar med damer resten av kvällen tills det är dags att gå och lägga sig. ”Restaurangen håller honom vid liv”, berättar Cathy. Vidare berättar hon att Robert hade en bild och en vision om hur han ville leva när han blev gammal och den såg ut så här. När jag hör detta så blir jag så inspirerad, för jag känner att det är så man ska leva. Uppklädd och nyfiken på livet oavsett hur gammal man är. För ett par år sen fick Le Veau d´Or och Robert Tréboux det anrika priset James Beard Award för sina insatser med att sätta fransk mat och atmosfär på kartan i New York. Vilken inspirationskälla och vilket föredöme!

Del två – Monkey Bar

När vi så ska gå vidare från Le Veau d´Or så inser Anna och jag att vi är sist kvar. Till och med Robert har gått upp och lagt sig.

Cathy har uppenbarligen märkt att jag haft svårt att släppa det stora i att Hemingway varit där, så hon berättar att Hemingway ofta tog sina vänner vidare till The Monkey Bar (60 East 54 th Street) efteråt för en så kallad ”Night Cap”. Gissa om jag blev taggad?! Vi gick såklart dit också, det här låg alltså bara några gator bort, och det var precis en sådan bar som jag drömt om att få sitta på och prata, helt underbart! Tänk dig Humphrey Bogart sitta där i hörnet på baren, så kändes det när man satt där med sin Manhattan och mådde allmänt bra. Inte mycket folk och inte alls högljutt, utan helt perfekt.

Här träffade vi nya bekantskaper, bland annat Mary som var nyinflyttad till stan och på sin tredje date med en kille som hette Eric, som sen följde oss vidare rakt över gatan till ännu ett ställe som många legendarer också tydligen ofta besökte. Detta var en pianobar som jag missat vad det hette, jo förresten, det heter Bill´s. det satte verkligen spiken i kistan att få stå och luta sig mot ett piano och lyssna till musik. Det stod en stor burk på pianot där man lade sin dricks, kanske fick man då lov att önska sig en favoritlåt. Tänk dig låten Piano Man och den romantiserade känsla man får när man hör den låten, så kändes det där. Avslutningen på kvällen gjorde vi på PJ Clarkes där vi träffade en mycket trevlig kille som heter Patrick innan vi så sakterliga promenerade hemåt i den varma New York-natten.

Det kanske låter som en väl romantiserad bild det här, men det var verkligen en drömlik kväll igår, jag vågar säga att det var den perfekta kvällen. Nästa gång du kommer hit, ta samma tur i Hemingways fotspår och du kommer att märka att jag inte överdrev. För min egen del var det också perfekt eftersom jag samtidigt fått stoff till både bok, föredrag och veckans peptalk.

Därför säger jag bara: Play it again Sam! Den perfekta kvällens minnen kan man leva på länge.