Jag ger The Great Gatsby fem getingar, utan omsvep och kruseduller. Ni bara måste ta er till närmaste biosalong och uppleva den ni också.

Här är varför:

Jag är sedan ganska länge en beundrare av F. Scott Fitzgerald. Den mannen kunde skriva. Skulle jag ha någon litterär förebild så är det just honom.

Givetvis har jag sett den förra filmatiseringen av hans mästernovell, men jag kände direkt att det skulle bli något alldeles extra att få svepas med i den här nya versionen av The Great Gatsby. Igår satt jag där, med 3d-glasögon, på Biografen Grand på sveavägen. Söndag eftermiddag, det är en bra tid för bio. Inte många verkar ha insett det, för det finns nästan alltid platser kvar i salongen då.

Det kan låta så förmätet att säga det, men jag känner igen mig lite i vissa delar av Jay Gatsby. Den där romantiske drömmaren som tror på något, även när verkligheten sätter käppar i hjulet för den fantasin. I Jays fall handlar det om ett grönt ljus från fyren på andra sidan bukten där Gatsbys livs kärlek bor med sin nye man. Det gröna ljuset långt där borta symboliserar hoppets färg för visionären Gatsby.

He had a grand vision for his life since he was a boy. No amount of fire could challenge the fairy tale he had store up in his heart. Gatsby believed in the green light.

Jag och Anna firade nyår i Fitzgeralds tidigare hus i Antibes på franska rivieran (bilden nedan). Det är ett hotell nu. Det ser ut lite som det gör i filmen där, det finns till och med gröna fyrljus som skymtas från terassen, så delar av boken The Great Gatsby är säkerligen hämtad och skriven därifrån. Rätt mäktig upplevelse att sitta där och se det han och Zelda såg.

Mr Gatsby har en omättlig ambition och drivkraft som ligger och pyr under den välstrukna ytan, där hans framgångar egentligen är ett desperat medel för att locka över kvinnan där på andra sidan bukten och bli accepterad bland dem som aldrig kommer att se honom som jämlike. Det är skillnad på gamla pengar och nya pengar. Gatsby vill inte tro på det där och skapar en fantasibild av den han önskar att han vore och lever den lögnen fullt ut.

Man förlåter honom det, alla skumraskaffärer och livslögnen, eftersom man inser att han gör allt det där för kärlekens skull. Det är lätt att tycka om Gatsby. Han är en produkt av den amerikanska drömmen, som utlovar att yttre framgång ska leda till inre lycka och löftet att alla kan lyckas om man jobbar hårt. Vad vi har är en obotlig drömmare med orubblig tro på sig själv och framtiden. Allt kan bli bra igen. Jag kan fixa det. Gatsby pekar upp mot skyn och proklamerar:

”My life has got to be like this, it has got to keep going up.”

I hans palats till hus anordnas fester varje helg av en dignitet ingen sett på maken till. Champagnen flödar, musiken pumpar, svetten lackar. Det är mycket av allt, gränslöst och ohämmat. Inget inträde, alla är bjudna. Men var är Mr Gatsby himself? Vem är denne mystiske man egentligen, var kommer pengarna ifrån och vad betyder ringen han har på fingret? Det framgår mer och mer varför Gatsby själv håller sig i utkanten. Han betraktar, men deltar inte. Han har andra avsikter än de uppenbara. De överdådiga tillställningarna är ett spel för gallerian.

Framför allt är The Great Gatsby, eller Den store Gatsby, en tragisk kärlekshistoria, där Gatsby (Leonardo Di Caprio, helt lysande i rollen såklart) försöker hitta tillbaka till en svunnen tid och sin förlorade kärlek på sitt säregna och lite skruvade vis.

”I´m gonna fix things the way they were before.” 

Inte ens när drömmen gått i kras och väggarna ramnar runt honom vill han inse att spelet är över. Likt en modern Don Quijote, i ett infall av hopp och förtvivlan, tar han ett dopp i den lövfyllda poolen och låter den realitet som inte stämmer överens med den skimrande önskedrömmen få rinna av honom. Gatsby väntar på samtalet som ska ställa allt till rätta igen, då allt ska bli som han hela tiden föreställt sig att det ska vara.

Gatsby förblir märkligt och fascinerande oförstörd ända in i det sista. Hans styrka blir hans svaghet. Samma inställning som tog honom till toppen blir också hans fall. Det som varit charmerande blir alltmer tragiskt. När hans ende riktige kamrat hävdar att han inte kan återskapa det förflutna tittar Gatsby förvånat på sin vän och svarar:

”Can´t repeat the past? Well of course you can old sport!”

Slutligen har du kläderna, musiken (tex Lana Del Rey, klicka här), skådespelarna, glasen (kolla in glasen!), scenen med skjortorna, festscenerna, replikerna. Mitt i all tragik andas den ändå hopp. Den här filmen har allt, så gå och se The Great Gatsby NU!

Jag studerar för att bli en levnadskonstnär. Det borde alla göra. En levnadskonstnär sätter värde på- och bryr sig om de små sakerna.

Här är sju exempel på vad jag tycker spelar roll, det som jag tycker ger ett mer njutbart liv:

1. Ha alltid något att se fram emot. Både nära i tid och längre fram. Det förutsätter att du vet vad som får dig att längta. Vet du? Det spelar roll.

Det här är en av de saker jag ständigt arbetar med, inte bara som ett förhållningssätt utan också som en metod för att hålla energin uppe. Det är en existentiell fråga för mig det här. En levnadskonstnär är en romantiker. Man skapar likt en elitidrottare en idealbild av en framtida situation, till exempel ett fredagsmys eller en söndag eftermiddag. Men också för nästa resa eller stora händelse. Du anar inte vad mycket lättare det blir att arbeta sig igenom tuffa arbetspass om det finns något där framme som lockar och driver dig till att vilja göra det du gör just nu så bra du bara kan.

2. Intressera dig för bra historier. Skriv ned allt du hör som kan vara intressant. Läs på och lär dig klä ögonblicket i ord. Det är inte en talang, utan en färdighet. Lär dig historien bakom olika ting. Det spelar roll.

Du ska få ett exempel. Låt säga att du är i Stockholm och ska gå på bio. Då kan man gå på de stora salongerna, eller så kan ni gå till Biografen Grand. Den är känd av tre anledningar. Dels jobbade Lasermannen där under en period. Dels var det där som makarna Palme såg filmen Amadeus (visste du att Robert Gustafsson satt i samma publik den kvällen?) den där ödesdigra kvällen. Dels gick Ingmar Bergman ofta och såg på film just här, alltid på en viss plats. Du kan läsa om vilken när du kommer dit och tänk om du skulle sätta dig på samma plats, vore väl spännande! Nu är just det här inga särskilt inspirerande fakta kanske, men de ger biografen ett annat värde, en historia. Nu är ni inte på vilken biograf som helst utan på en historisk plats och kvällen kan därmed bli mer speciell. När du hör sådana här historier, skriv ned dem. Samla på dem.

3. Uppmärksamma vad du och andra gillar, vad som gör tillfället mer unikt. Det spelar roll.

Om du får reda på att din vän uppskattar tulpaner, eller har en favoritfärg, eller har en favoritförfattare så kan du ha nytta av det när du ska göra något speciellt för den personen. Omvänt också, se till att det blir tydligt vad du gillar och försök få till det också om det går. Ha ett favoritbord och en favoritrestaurang, ha favoriträtter, favoritstäder, favoritfärger, favoritämnen, favoritartister, favoritlåtar och så vidare. Med det menar jag inte nödvändigtvis att du behöver gradera saker som bättre eller sämre, eller att du behöver bli missnöjd när du inte får det exakt som du önskar, men jag lovar dig att om människor vet vad du gillar så kommer du få det så mycket oftare än du skulle gjort annars.

4. Var generös. Ingen vill bli känd som snål eller gniden. Som Jim Rohn sade: Funderar du på om du ska dricksa en tia eller en tjuga, gå alltid för det större beloppet. Visa alltid tacksamhet när andra ställer upp för dig. Det spelar roll.

Står du och funderar på om du ska dricksa eller inte, gör det.  Tvekar du mellan en lägre summa och en högre för en present, eller dricks för bra service, gå alltid för det högre. Inte för att du ska briljera, utan för vad det säger om dig. Den där extra summan stärker din självbild vågar jag påstå. Det säger något om vem du är på ett positivt sätt. Du vill inte vara George Costanza i Seinfeld på det området.

5. Var nyfiken och ha många intresseområden. Ju fler saker som fångar dig, desto mer värdefullt och närvarande blir livet. Det spelar roll.

Om du läser mycket och hänger med får du en större förståelse för hur saker och ting hänger ihop. Det gör att när du möter människor har du lättare att finna beröringspunkter med dem om du kan lite om allt möjligt. Sedan är det bra att vara riktigt bra och intresserad av några saker också. Hur börjar man? Ja, kolla vad du är intresserad av och utgå därifrån. Vilken favoritartist har du? Var bor den personen/gruppen? Läs på lite om det landet eller den staden. Vilken musik influerar dem? Lyssna lite på den du också. Vilka referenser har de i sina texter? Läs på. Det är ett sätt att börja, som en mindmap kan man säga där du utgår ifrån något du redan är intresserad av.

6. Ha njutningen nära inpå dig. Om allt roligt ligger långt borta, kostar mycket pengar och sker sällan får du färre tillfällen och risken finns att förväntningarna blir för höga. Ha stora ögonblick också, men rikta framför allt udden mot det som ligger mer nära till hands. Det spelar roll.

Se till att ha saker runt dig som inte kostar något, eller åtminstone inte mycket. Jag har en vän som älskar att kolla text-tv, följa börsen, sova en middagslur, kolla utsikten, läsa böcker och att lyssna på musik. Det är inga dyra vanor, dessutom finns de på en armlängds avstånd. En person som måste ha räddat hela världen först innan den kan pusta ut, eller måste sitta på en yacht i Medelhavet med flödande Cristal Champagne i glasen för att kunna njuta får sannolikt färre möjligheter än den som njuter av soluppgången, morgonpromenaden eller en kopp kaffe och Dagens Nyheter. Sedan får det inte bara bli små ögonblick tror jag, det är bra att ha stretchade visioner också för njutfulla upplevelser.

7. Var förberedd. Du kommer att få chanser i livet, till exempel att du får träffa människor som du ser upp till eller som betytt något för dig. Då gäller det att ha tänkt ut den där frågan du alltid velat ställa, för några sekunder senare kan möjligheten vara borta. Det spelar roll.

Gör en lista med följande rubrik: När jag möter x ska jag ställa den här frågan. Sedan gör du en ny rubrik: När jag möter x ska jag berätta följande. Tänk dig vilken skillnad det skulle göra för dig, inte bara för ditt mod att gå fram och prata med personen, utan också för att du verkligen ska få fram det du vill ha ut av en sådant möte.

Det gemensamma för de här tipsen tycker jag är att de ökar värdet på stunden och gör att du inte längtar dig bort på samma vis. En levnadskonstnär är bra på att få ut mer ur av varje dag. Bli en student av livskonsten du också. Det spelar roll.

Att göra ett inlägg som fokuserar på hedonism och njutning ska inte misstolkas som att man bara ska se till att  man själv har det bra och strunta i världen, miljön och de stora problemen. Nä, snarare gör detta oss mer inkluderande, man bryr sig om smått som stort. Det ska heller inte misstolkas som att man bara tänker här och nu. En person som bara fokuserar på tillfällig njutning och glömmer engagemang och mening missar nog det som verkligen betyder något. Nä, levnadskonsten handlar om att arbeta med alla tre, det är därför det kallas en konst eftersom det tar tid att lära sig det. En levnadskonstnär är en världsmedborgare som lyser upp den här världen lite med sitt livsbejakande sätt att vara, tänka och agera.

(De sju tipsen som utskriftsbar pdf, klicka här)

En glad kvartett just efter att vi spelat in Filosofiska Rummet i SRP1 i morse och som kommer att sändas söndag 26 maj kl 17.00.

Ämne: Pessimism vs optimism.

Ovan, från vänster: Ingmar Persson (Professor i Filosofi), Jeanette Emt (Praktisk Filosof), Olof Röhlander och Lars Mogensen (Programledare).

Det blev även lite fotograferande utomhus efteråt för SR:s webbsida. Solglajjor på!

Det som gladde mig extra mycket var att få höra av programledarna och producenten efteråt att de var glada att de valde att fråga just mig som representant för optimism. Jag kände ju att det var en stor ära att få bli tillfrågad, älskar dessutom Filosofiska Rummet som program och ville då visa att de valde rätt. Jag får lita till att de inte bara sa det för att vara snälla. Nu efteråt är jag glad att jag inte backade ur, det har varit väldigt utvecklande för mig med en sådan här intellektuell utmaning.

Efteråt gick jag ned till Lilla Torg i Malmö och satte mig på en uteservering för att pusta ut och njuta av att ‘jag gjorde det’.

Jag ska erkänna att det varit en enorm utmaning för mig att tacka Ja till att gästa Filosofiska Rummet. Att sätta sig tillsammans med två meriterade filosofer och vara en ambassadör för optimism och i och med det även representera det här yrket, det är ett stort ansvar och åtagande som jag ser det. Under tio dagar har jag därför studerat och förberett mig så mycket jag bara orkat, läst på och tänkt till på vad jag ville säga och funderat på vilka argument jag skulle lägga fram och vilka motargument som kunde komma. Det är jag tacksam för, de timmarna av förberedelse hade jag enorm nytta av.

Ska man vara med i ett sådant här program vill man ju ha något att komma med också. Jag hade några stolpar och meningar nedskrivna i mobilen, men det var allt. Inga frågor skickades till oss innan, vi fick bara Lars inledningstext, det vill säga hur programledaren skulle presentera programmet och vad det skulle handla om, men i princip inget mer. Det tillvägagångssättet tyckte jag om, det passade mig.

Francis Bacon skrev en gång:

Argument liknar ett armborstskott – det är lika effektivt antingen en jätte eller en dvärg har skjutit av det.

Det citatet hade jag med mig i bakhuvudet in i studion och det hjälpte tyckte jag. Sedan om mina argument var adekvata eller inte, det får lyssnarna avgöra nästa söndag, men jag tycker att jag gjorde en klart godkänd prestation utifrån mina förutsättningar, vilket känns väldigt skönt. Vad mer kan man begära av sig själv! Jag kände att sinnet var oerhört skärpt under de där fyrtio minuterna, det var nu eller aldrig, allt spelades nämligen in i en enda tagning. Som att spela en viktig match, det är fullständig närvaro som krävs.

Den kalla ölen smakade så gott, den gör ju ofta det särskilt efter att man utmanat sig själv, det här var en personlig höjdpunkt i karriären. Nu väntar Stockholm och en välförtjänt helg!

Jag gillar inte processen med att vakna av ett larm och behöva kliva upp tidigt, det tar ofta emot, men jag gillar det som händer vid den tiden.

Den känsla av tillvaratagande av dagen och att vara med redan från start gör det nästan alltid värt det, även när klockan ringer i ottan. Särskilt nu när det är vår i luften.

Det optimala är dock att inte behöva gå upp men att ändå vakna tidigt, inte av larmet utan av solljuset, och då frivilligt gå upp ur sängen och försöka hålla sig på rätt sida argumenten ännu en dag.

Du säger: Ingen bryr sig.
Jag säger: Alla bryr sig om något.

Du säger: Du såg mig inte.
Jag säger: Jag ser dig nu.

Du säger: Jag önskar jag vore någon annan.
Jag säger: Det här är de förutsättningar du har.

Du säger: Jag får väl fortsätta kämpa på.
Jag säger: Är lösningen verkligen mer av samma?

Du säger: Men jag är så annorlunda än alla andra.
Jag säger: Annorlunda är bra.

Du säger: Jag ser bara hinder.
Jag säger: Vem vill spela tennis utan nät?

Du säger: Jag vet i alla fall vart jag kommer ifrån.
Jag säger: Jag vill hellre veta vart du är på väg.

Du säger: Jag behöver pengar.
Jag säger: Du behöver ett mål.

Du säger: Men utan pengar går det ändå inte.
Jag säger: Jo, men du måste satsa av hjärtat.

Du säger: Jag kan ingenting.
Jag säger: Du lär dig under tiden.

Du säger: Var börjar man då?
Jag säger: Där du står, med det du har.

Du säger: Snart är det för sent.
Jag säger: Så vad väntar du på?

(Texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Låt mig få introducera Trafikljusmetaforen.

Den metaforen kanske inte är särskilt unik i sig, men jag vill berätta hur jag använder mig av den som ett sätt att navigera mig framåt.

Jag har ofta livliga vakendrömmar om människor och möten. Hade jag inte arbetat som inspiratör hade jag nog velat jobba som professionell nätverkare, match maker.

Min idealbild är att den jag vill träffa lika mycket vill träffa mig, det vill säga att båda är nyfikna på varandra och att vi därmed möts på samma plattform. Jag har en lång lista över människor jag vill träffa under dessa premisser.

Om jag ska bli mer konkret så kan det ibland vara människor jag velat träffa som jag inspirerats av, såsom jag tidigt i min karrär gjorde av Lasse Gustavson. Sättet jag kom i kontakt med honom på någorlunda lika villkor var att jag anordnade en kurs som hette Vägen till Mästerskapet och anlitade då honom som föreläsare i den kursen, mot betalning såklart. Då fick jag en naturlig anledning att kontakta honom och sedan dess har vi varit vänner. Grönt ljus direkt.

Kursen gav mig ett ökat värde, något jag kunde ta med mig till festen, om du är med på metaforen.

Man ska aldrig komma tomhänt på en tillställning. Du bör inte bara tänka på att du ska ha utan fundera i huvudsak på vad du kan ge. Om du bara tar och inte ger kan ett tidigare grönt ljus förvandlas till ett rött innan du vet ordet av det.

Andra gånger kan det vara svårare, då har det varit rött ljus som utgångspunkt. Jag har då saknat någon nyckel i sammanhanget. Till exempel så mailade jag Steffo Törnquist en gång (lite pinsamt att berätta det här, men vad sjutton) och frågade om jag fick bjuda honom på middag och så kunde han lära mig om mat och dryck och så. Jag trodde att det räckte med att jag betalar notan, han står för kunskaperna.

Nu visade det sig då att han inte visste vem jag var, jag saknade alltså naturlig ingång, och det jag erbjöd lockade sådär lagom kan man säga. ”Varför ska jag gå ut och äta med dig?” Uppskattade ärligheten där. Jag fick alltså svar av Steffo, vilket gladde mig och jag tog verkligen inte illa upp, tvärtom, men det stannade ändå vid rött ljus. Just där och då hade jag för lite att komma med till festen, något jag såklart borde insett, men det gjorde jag uppenbarligen inte.

Det som känns som ett omöjligt hinder att forcera, kan en tid senare kännas både rimligt och möjligt att komma förbi. De lösa ändarna har då knutits upp och förutsättningarna ändrats, men hur?  Hur går man från rött till grönt? Jo, via gult ljus.

En viktig nyckel, utifrån hur jag tänker, ligger i att man har arbetat sig fram till andra möjligheter och val och därmed har en annan infallsvinkel än tidigare. Helt plötsligt har man funnit hävstången som rubbar stenen, eller skapat något som gjort att man har mer att tillföra och därmed ändrat förutsättningarna.

Det bästa sättet att få grönt ljus av ett tidigare rött ljus är alltså, som jag ser det, att se till att du förtjänar ett grönt ljus. Dörrar öppnar sig på ett naturligt sätt, människor som du velat träffa vill plötsligt träffa dig lika mycket. Det går via att du skaffar dig mer att komma med tillbaka. Det kan ta lite tid ibland, men det kan det vara värt.

30 år och konfunderad.

Väntar på tillfället som aldrig kommer. Löftet om att det skulle bli bättre en dag, mer uthärdligt, ersätts av ytterligare en ihålig klyscha. Ännu en clown där framme. Ny kostym, samma innehåll. Hörru, ta av dig masken!

40 år och ärrad.

Försöker förstå vad som hände. Idealen som var så viktiga. Du gjorde allt de sade, följde alla regler, genomförde projekten. Var är klappen på axeln? Här står man nu, med en bitter känsla i magen av det som smakade så sött i munnen. Urkramad som en disktrasa, sedan lämnad.

50 år och sviken av livet.

Är det detta vi skulle prata om, det här vi kämpade för, som skulle betyda något? Vems plan köpte vi egentligen? Vad hände med de verkliga värdena, dem som skulle göra allt värt det i slutändan? Var det här allt? Vill bara skrika rakt ut.

60 år och uppgiven.

Kan du relatera till något i det här? Det här livsscenariot är alldeles för vanligt vågar jag påstå, alltför lätt att känna igen sig i. Man känner sig nästan som en socialt utstött eftersom ingen vill prata om det, trots att många känner så här.

Önskar du något mer är det hög tid att få något att bli viktigt igen.

Något måste hända. Vi behöver ge oss tid att tänka till, vänner. Stanna upp och inse att scenariot blir nog inte bättre än så här om du inte själv gör något åt det. Var börjar man då?

Ett reflekterat sinne kan vara en bra start.

Tänk krispigare tankar. Ställ kraftfullare frågor, tänj begreppen, höj insatsen. Kräv äkta vara, inget mer själlöst ryckande på axlarna. Satsa allt på ett kort. Ryck upp träd med rötterna. Kliv av någon annans kampanj och in i din egen. Det är din tur nu.

70 år och lyckligare än någonsin?

Det är fredag morgon. Solen lyser över Tegnérlunden och in genom fönstret där jag sitter och blickar ut över ett Stockholm som är till sin fördel den här dagen. Förändringen som sker dag för dag där ute i parken är verkligen ett bejakande skådespel. Den där optimistiska fredagsvibben som florerar i stan och mest överallt just nu går nästan att ta på och den är uppiggande smittsam.

Det slår mig vilken tur jag haft. Där jag kommer ifrån är man inte särskilt bortskämd med det. Jag är uppvuxen i en familj och en släkt där man vant sig vid att få jobba hårt, men aldrig få någon större utväxling på insatsen. Det där breaket, eller goda lyckan om du så vill, verkade inte vara något som skulle hända oss. De ledtrådar man sökte handlade mer om hur vi klarar av här och nu.

Min morfar Holger började arbeta i skogen redan som tolvåring. En vårmorgon i de hälsingska skogarna råkade han i ett ouppmärksamt ögonblick få solen i ögonen och skar av sig fyra fingrar i sågen. Det gick på en sekund.

Tur, det var det andra som hade. Inte vi. Man pratade inte om sådant utan man bet ihop, borrade ned huvudet och jobbade på och gjorde vad man kunde för att få siffrorna att gå ihop på sista raden. Trots alla försök att göra rätt sak på rätt sätt levde vi ständigt granne med oron.

Man skulle gärna vilja säga till alla som också kämpar att det räcker att göra det så kommer det att lossna till slut. Det hade känts rättvist på något sätt. Men hårt arbete räcker inte alltid, det är inte alla förunnat även om man väldigt gärna vill att det ska vara så, för många sliter men kommer ändå ingenstans.

Vad jag menar är att det är klart att det är fint att se sig själv som sin egen lyckas smed, absolut inget fel i det, men det är också en massa kringfaktorer utanför det förhållningssättet som ligger bakom en människas nuvarande situation. Talang, målmedvetenhet, uthållighet, gynnsam omgivning, självbild , attityd, timing och säkert något mer.

Sedan krävs det lite tur också. Vad det nu är egentligen. Det kanske är en tolkningsfråga bara, en upplevelse av livet som därmed också blir livet? Jag vet inte. Bra spelare har tur, säger man inom idrotten.

Vad det var som gjorde att jag, utifrån mina förutsättningar, verkade råka luta stegen mot rätt tak till slut och saker började hända som människor i vår familj bara kunnat drömma om tidigare, det har jag inget riktigt svar på.

Jag vet bara att det finns mycket och många att vara tacksam gentemot och framgången jag i huvudsak talar om är att oro har vänts till förväntan. Turen har vänt. Det känns fortfarande lite ovant.

Solen lyser, det är dags att ge sig ut. Våren är verkligen hoppets årstid.

Bruce Springsteen, vilket grymt coolt namn, är i Sverige igen. Stockholm närmare bestämt. Anna fyller år på lördag så hon har fått två biljetter av mig, varav det passande nog stod mitt namn på en av dem.

För en romantiker som mig, som letar efter ‘the never ending now’ (myntat av just Bruce i en intervju jag såg), har konserter tidigare inte gjort det för mig.

Den här gången har jag dock laddat annorlunda, bestämt mig för att älska det, inte längta mig till nästa låt eller tycka att de håller på för länge. Jag har liksom inte velat hänge mig riktigt som fans gör. Jag vet ju att det är en inställningsfråga det här, så den här gången blir det bra.

Jag träffade en kompis till Bruce förra sommaren. Deras respektive barn går i samma ridskola, det var tydligen så deras vänskap började. Han berättade att en gång hade någon sett Bruce i en butik och gått fram och räckt över sin telefon till Bruce och sagt: ”Min fru älskar dig, hon är i andra luren, kan du inte säga något ord till henne?”, vilket han också gjorde. Den här mannen berättade det här som ett exempel på att Bruce är en fin människa. Jag gillade att höra det.

Först tänkte jag att det vore häftigt att få följa med den här nyvunne vännen, som jag börjat samtala med i baren på min favoritrestaurang i New York, på en middag och kanske bli bordsgranne med The Boss. Jag menar, när du fått fatt i tigerns svans gäller det att hålla i. Inte för att Bruce Springsteen är min idol, för jag har ingen. Jag beundrar många, men idoliserar ingen på det viset tror jag.

Däremot har jag vänner som haft honom som en fadersfigur. Som i svaga ögonblick sagt att det i perioder känts som att de bara hade honom. Som skrävlat om konserten på Ullevi 1985 där betongen sprack. Som fortfarande sluter ögonen när vissa låtar sätts igång. Som häckat utanför hans hotell efter konserter halva natten och väntat för att få en glimt av honom.

Som berättat historier som den om killen som träffade Bruce någonstans och bjöd hem honom och där fick visa Bruce sin samling. Han hade tydligen allt, bootlegs, posters, konsertbiljetter, rubbet. Hur de berättat om vilken grej det måste ha varit, om det nu var sant. Tänk dig då vad en privat middag skulle innebära, om jag ringt hem och berättat det. Eller räckt över luren. De skulle svimmat!

I nästa andetag insåg jag att jag nog inte behöver önska mig till den där middagen, jag vill nog fortsätta känna min Bruce på avstånd. Låta texterna, intervjuerna, bilderna vara där de ska vara. Det är fortfarande de gamla låtarna som fångar mig. Jag förändras liksom tiden förändras och Bruce likaså, men låtarnas betydelse kvarstår.

På lördag ses vi igen, Bruce. Något närmare, men ändå på avstånd. Bra så.

Ps Alltid svårt att ge sig på, men har gjort en 20-topplista med Bruce Springsteen, klicka här.

Idag lyckades jag via en kamrat få tag i två biljetter till Springsteens konsert i Stockholm på lördag. Tjihooo!!! Det betyder att helgen börjar på fredag kväll med en ”Det goda samtalet”-middag följt av konsert med The Boss på lördag.

Man ska alltid ha något att se fram emot, anser jag. Min filosofi är att inte gå omkring och hoppas att telefonen ska ringa och någon ska komma med ett kul förslag, utan att ta tag i det själv och hjälpa tillfälligheterna på traven. Kommer inget samtal, ring själv!

Ibland får man en chans, såsom jag fick frågan om jag ville köpa två Springsteenbiljetter. Andra gånger tar man en chans, som Det goda samtalet skapades. I båda fallen gäller det att vara med när det händer och se möjligheterna.

Vänta inte på att det ska komma en ljuspunkt. Ordna den själv.

(Fotograf: Jenny Poronne, www.slottstudion.se)

Anna tog den här bilden på mig i Karibien 2009. Samma matchvikt sommaren 2013? Kan gå!

Alla vet hur det är att vakna och känna att man den här dagen inte är till sin fördel.

Det finns tillfällen då man har fullt upp med att överleva. Jag pratar om när du kämpar dig upp i ottan ännu en gång bara för att försöka få ihop det, när orden ‘god morgon’ sägs med en ironisk blinkning.

Undrar du, som jag, hur du egentligen orkar med allting ibland? Ja, vad är det som gör att du orkar, trots ännu ett bakslag?

Man orkar för att man måste orka. Man orkar för att man har ett ansvar att orka. Man orkar för att vad annars skulle man göra?

Du ska dock veta att ge upp är inte att bli besegrad. Du har också rätt att få vara svag. Du får också vara ledsen. Även du får ha morgnar då smärtan blir för mycket.

Men, du är så mycket mer än situationens fånge. Det gäller att inte göra sig alltför hemmastadd och nöja sig med en uppgiven suck. Det blir en ihålig seger. Även om tilltron till både nuet och framtiden tryter ibland, så behöver du finna en luftig idé som gör det värt att orka igen.

Det kan vara ett nytt uppslag som fräschar upp sinnet och spolar av gammalt tankedamm. Att du läser den här texten skapar kanske bara en nyansskillnad mot tidigare, men det kan vara en viktig sådan.

Ta itu med en lätt sak som den vore svår och en en svår sak som den vore lätt, som Baltasar Gracián myntade. Det är ett annat förhållningssätt att angripa situationen på, kanske är det något sådant som puttrar igång motorerna?

Eller så ligger det så nära som en skogspromenad. En lång dusch. Några sidor i en bok. En välbekant telefonröst. Något du vet fungerat tidigare. Det behöver inte vara mer än några fräknar bort för att du både ska orka, vilja och kunna, ännu en gång.

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Söker du nya uppslag, idéer för inspiration, något som ska rubba dina cirklar och höja ambitionsnivån?

Då ska du se dokumentären om Jiro och hans Sushirestaurang i Tokyo. Jag har sällan känt mig så uppiggande ambitiös som då jag fick lära mig om Jiros arbetsfilosofi, passion för perfektion och omsorg för detaljer.

Hyr den på dvd, eller se hela filmen här.

Det är lördag morgon och jag sitter på tåg mot Vildmarkshotellet i Kolmården för veckans sista föredrag. Dags att gå upp en gång till på scenen och försöka hitta den där balansen mellan sött, surt och beskt. Det är verkligen en ynnest att få jobba med det här.

En pojke är med sin mamma på jobbet den här morgonen. Han klipper biljetter och sätter sedan tillbaka klipptången i byxlinningen, häller upp kaffe och placerar passagerares väskor på hatthyllorna. 100 procent engagemang. Jag minns det där när man var med sina föräldrar på jobbet, det var en stor grej.

En fördel med det här yrket är att man får resa mycket och därmed kan sitta så här och fundera och skriva lite. Just nu tänker jag på Magritte, som gjorde den här kända tavlan med texten ”Det här är ingen pipa”.

Det jag tror Magritte menade var att det du ser är ingen pipa, utan en bild av en pipa. Var slutar teatern och var börjar livet? När man står på en scen skapar andra sig en bild av vem du är. Stämmer den överens med den bild du själv har? Jag vill gärna vara en förebild för andra människor, men det finns också en problematik med att vara det. Det är lätt hänt att man sedan försöker leva upp till den och blandar ihop historien om sig själv med verkligheten.

Anta att något jag sagt eller skrivit har betytt någonting för dig. Skulle du då bli besviken om du mötte mig utanför den arenan på grund av att du har en bild av mig som jag sedan kanske inte lever upp till? Skulle jag anstränga mig för att försöka vara den du vill att jag ska vara, eller skulle jag vara modig nog att våga visa sprickorna i den där bilden?

När jag säger något framför en grupp människor har jag hunnit tänka igenom det först och jag har sagt det så pass många gånger att de vassa kanterna av det förhållningssättet hunnit slipas bort. När jag skriver något har jag kanske suddat och gjort om flera gånger. Skulle du tycka mer- eller mindre om mig om du lärde känna mig på riktigt? Skulle den där bilden falna en aning eller skulle den göra mig mer mänsklig?

Igår i Gnesta sa jag att du inte är ditt arbete. Det är en viktig sak det där, inte minst för mig själv. Den du ser på scenen är en del av mig, men det är inte hela bilden. Det jag förespråkar säger något om mig, men inte allt. Det gäller oss alla.

Det här är ingen pipa. Det är en bild av en pipa.

Så här ser en älg ut, för den som undrar. Föredrag för Handelsbanken Kvisslebys sparkunder igår kväll. Ligger utanför Sundsvall. Bilderna tagna av Andreas Pihl, chefen på Handelsbanken som låg bakom att jag blev inbjuden som avslutande talare denna kväll.

Ibland frågar någon om det gick bra. Ja, vad avgör om det var bra, förutom en utvärdering? Man kan göra en bedömning utifrån egna kriterier. Som jag ser det ska ett bra föredrag vara som ett bra vin. Inte för att jag är expert på vin, långtifrån, men de här fyra sakerna har de gemensamt vågar jag påstå.

1. Balans

För ett vin handlar balans, för dom som kan det, bland annat om att ingen smak eller doft tar överhanden. I ett föredrag handlar balans om avvägning mellan skoj och allvar, mellan engagemang och lyssnande, mellan fakta och exempel, mellan snabbt och långsammare tempo, mellan intränat och det som händer i stunden, mellan teknik och enkelhet, mellan att vara självsäker och ödmjuk.

2. Lång eftersmak

I ett föredrag handlar det om att åhöraren ska kunna ha med sig upplevelsen längre i minnet än bara där och då. Det ska finnas saker där som triggar igång lite processer och får en att fundera. Man ska, liksom med vin, kunna erinra sig smaken och innehållet länge.

3. Intensitet

I ett föredrag handlar intensitet om att själva upplevelsen ska ge någonting. Man ska som åhörare känna att det som sker, det sker där och då. Det händer något med en när man sitter och lyssnar. Det är inte en film man tittar på, utan det är live. Det är på riktigt. Närvaron ska gå att ta på. Ett vin ska inte kännas tunnt och det gäller även ett föredrags innehåll.

4. Komplexitet

Ett bra vin smakar mer, ger mer, det händer mer i munnen. Fler smaker och dofter framträder, inte bara en eller två. Ett bra föredrag utvecklar resonemanget, tänjer tanken, höjer nivån. Åhöraren får tänka till lite extra, konfronteras med kvalitativa frågor och erhåller därmed en ny dimension på sina befintliga kunskaper. Komplexiteten består i att man inte stannar efter första tankenöten, utan fortsätter skala löken. Ett komplext föredrag är så snillrikt upplagt och vackert formulerat att åhöraren får ett extra lager av perspektiv som man kanske inte tänkt på tidigare och inte bara kunde läst sig till i en bok. Det ska skapa mersmak. Vi talar då om ett föredrag som vänder på begreppen, vrider ett problem 180 grader där man kan finna ett nytt och oväntat förhållningssätt. Man kommer ut någon annanstans än där man kom in.

De där fyra sakerna kännetecknar såväl ett bra vin som ett bra föredrag. En bra idealbild att sträva emot, tycker jag. Om jag nådde i närheten av detta igår kväll, det vet jag inte, men någon ingrediens av alla de där fick nog jag med i alla fall. En idealbild når man egentligen aldrig, utan den används som en riktlinje, något att sikta på och utvecklas mot.

Ikväll är siktet inställt mot Göteborg och ett fullsatt Lisebergsteatern med Inspiration för ALLA!

Det är fredag, kära vänner! Hela helgen ligger där som ett oskrivet papper och väntar på oss.

Ikväll ska Anna och jag träffa Lasse Gustavson och hans sambo Lena över en middag. Det var länge sedan vi sågs nu, varför det? Jo, det är med anledning av att jag tänkte ”det blir fler tillfällen” förra gången vi försökte få till en träff, och sedan gick det nästan två år fram tills ikväll, som jag kom och tänka på hur lätt det är att ta saker för givna. Nästa gång kan dröja två år, uppenbarligen. Det är så lätt att ta för givet.

Därför är det är bra att påminna sig om att vi firar ett ändligt antal fredagar ikväll. Då blir det ännu mer värdefullt och viktigt, fast inte på ett pressande vis utan på ett uppskattande sätt tycker jag.

Trevlig helg allihopa!

I mitt förra inlägg lade jag fram kritik mot filmen The Secret. På Facebook har jag fått många kommentarer om det. Några har hållit med mig, andra delvis och vissa inte alls.

Bland dem som inte håller med mig kan man urskilja några tankespår som flera är inne på:

”Låt var och en tro på vad de vill så länge det inte skadar någon annan. Respektera andras tro, värderingar och åsikter och att vi alla är olika.” 

Det där låter i första läget som en fullständigt självklar sak att svara ja på. Det är väl klart att man vill- och ska visa andra människors åsikter och värderingar respekt. I nästa andetag inser man att vi inte alls respekterar andras åsikter eller värderingar, vi lyssnar till bevis och argument.

Respekterar du någons åsikt att det är okej att slå sina barn med sitt bälte om de inte äter upp maten, med argumentet att de gör det för deras eget bästa, och för att de har värderingen att aga är rätt sätt att uppfostra sina barn? Visst, man kan respektera den personen som människa, jag kan respektera att den personen har rätt att få uttrycka sina åsikter, men jag respekterar definitivt inte själva åsikten eller värderingen bakom den, för man köper inte argumenten.

”Ja men The Secret fungerar för mig. Lagen om attraktion är riktig.”

Ja, men det är ju inte det jag motsätter mig. Visst ligger det något i att om du är glad och utstrålar glädje och fokuserar på det positiva så ser du mer av det och ett leende gör lätt att andra ler tillbaka. Jag tror inte folk har något att säga emot det, tvärtom så är det en bra princip att tänka på. Problemet är inte det, utan att man i filmen tar något i grunden intressant och bra och sveper in det i ett sammanhang där man inte längre kan köpa resonemanget.

”Vetenskapen har inte alla svar.”

Det är korrekt. Det finns dock en misstro mot vetenskapen som ett trubbigt instrument, framför allt verkar vissa tro att vetenskapen är en tro bland andra. Detta tror jag beror på att vetenskapen, till skillnad från vad vissa verkar tro, inte alls är arrogant utan ytterst ödmjuk och hela tiden rättar sig efter nya fakta, som bygger vidare på gamla upptäckter. Därför får man lätt uppfattningen att vetenskapen inte går att lita på och att den därför representerar ett perspektiv bland många andra. Detta likställande är fel, vågar jag påstå.

Utan vetenskapen hade din och min livslängd hade varit avsevärt kortare. Våra liv hade varit fyllda av smärta och lidande som knappt går att föreställa sig. Smittkoppor, Skörbjugg och Kolera hade härjat fritt i perioder och vi hade försökt bota dessa plågoandar genom att tömma oss på blod, hålla i en lyckoamulett, slickat på en padda, upprepa en besvärjelse, lyssna till en profet, bränna en häxa på bål eller offra en get. Det var vetenskap som tog oss ut ur det där vansinnet.

Märk väl att förespråkarna i filmen The Secret inte säger ”så här skulle det kunna vara” eller ”tänk om det kunde vara så här”, nej de är helt säkra på sin sak. Så här fungerar Universum.

”Ni talar om samma sak men använder bara olika ord.” 

För att svara på frågan om jag inte måste tro på något för att kunna lyckas, så är min poäng att jag ogillar att man i The Secret tagit i grunden bra principer och gjort om dem till mystiska, andliga koncept. Tankens kraft är det väl få som bestrider, eller att det är viktigt att tro på sig själv och det man gör, eller att vi styrs mycket av våra förväntningar, men att säga att det är detsamma som att tro på att Universum konspirerar för att ge dig det du behöver är inte fakta utan snarare någon form av livsåskådningsform eller en andlig metafor som inte bör blandas ihop med saker som verkligen kan ha en effekt på en människas välmående och framgång. Att hävda att allt kan förklaras genom de tankevågor som du själv väljer att sända ut, utan att ta in faktorer som slump, genetik och miljöfaktorer är verkligen magstarkt. Då balanserar man längst ut på kanten av vad det här ämnet handlar om. Det är verkligen inte samma sak klätt i olika dräkter. Det är som att säga att Lars Ohly och Jimmie Åkesson tycker samma sak för att de båda arbetar med politik, eller att hävda att Astrologi och Astronomi är samma sak eftersom båda tittar mot stjärnorna.

Jag föredrar logik, resonemang och argument före tro, önsketänkande och gissningar. Det betyder inte att jag tror att allt kan förklaras med dessa verktyg eller att jag inte kan uppskatta något bara för att det inte kan förklaras. Det jag motsätter mig är när någon, likt de som pratar i filmen The Secret, utan vettiga belägg påstår sig veta att en tanke kan vandra ut i universum och återkomma för att uppfylla din önskan bara du tänker rätt. Får du inte cykeln så är det inte fel på metoden, utan du trodde inte på det tillräckligt. Försök igen, för det fungerar bara om du tror på det. Det är något helt annat än att prata om selektiv perception, mottot ”det du ger ut får du tillbaka” eller placebo som förklaring. Har du fått en sten i huvudet, ja då är det ditt eget fel för det är dina tankar som attraherade in stenen i ditt liv där i första läget. Då har man tagit det för långt. Kom igen hörni, vi kan bättre än så. Det resonemanget är inte ett steg framåt i utvecklingen, det är ett rejält kliv tillbaka.

Igår var det en person som undrade vad jag tycker om The Secret. Därav detta inlägg, här är mitt svar.

När du ser en film eller ett koncept som The Secret är det lätt att ryckas med och bli inspirerad, men man bör nog inte bli alltför imponerad av budskapet, för ganska snabbt sitter man där med fler frågor än svar. Den ger, för att uttrycka sig milt, en något ansträngd bild av vad det är man försöker säga, nämligen att det finns något som heter ‘lagen om attraktion’. Det är i sig inget problem som jag ser det, men det är sättet man förklarar den. Lyssna till exempel på den här meningen:

”Det fungerar bara om du tror på det.”  

Redan där får man problem att fortsätta diskussionen. Den meningen blir en konversationsstoppare. Det talar emot logiskt tänkande, och om någon inte tror på logiskt tänkande, hur kan man då lägga fram vettiga resonemang för att nå fram till den personen? Ändå var det många som unisont hoppade jämfota av entusiasm över The Secret och den har idag miljoner följare över hela världen om jag förstått det rätt, trots att den ger undermåliga förklaringar till sina extraordinära påståenden.

Man skulle kunna säga: Ja, men det är ju ett positivt, kärleksbudskap man kommer med här, något som många faktiskt mår bra av att tro på, kan man inte bara låta det vara då?

Självklart finns det värre saker att debattera, men jag ska utveckla mitt resonemang lite. Man tar nämligen ett äpple och säger att det är ett päron, och som jag ser det är det ett problem för alla oss som vill skilja på äpplen och päron. På så vis förstör den enligt min åsikt mer än den tillför.

Exempel: Låt säga att du vill gå ned i vikt och så tänker du och visualiserar du en framtid där du ser ut på det sätt du vill göra. Sex månader senare har du gått ned de där kilona men påstår att du inte gjort något annat än visualiserat din målvikt. Vad är det då som har hänt?

Jo, det som med största sannolikhet har hänt är att du självklart ätit mindre och rört på dig mer, det vill säga gjort av med mer energi än du tagit in, men när den målviktsbilden är inprogrammerad så blir den en självklar del av din nya personlighet så du märker inte att du plötsligt gör andra val och prioriteringar. Men, det hade fungerat lika bra att gå ned i vikt utan den där målprogrammeringen om du bara gjort samma sak som du nu gjorde. Problemet är att då hade du kanske inte orkat, eller trott på det, eller varit motiverad att köra hela vägen och därför fyller målprogrammering en viktig funktion för att få dig att göra det som behövs. Ett ganska energibesparande sätt dessutom. Målprogrammering har även andra positiva effekter då man kan använda det som ett sätt att öka sin kreativa förmåga att tänka utanför boxen. Det är alltså häftigt, men inte magiskt, för det finns en logisk förklaring.

The Secret väljer att förklara exakt samma händelseförlopp med att det uteslutande var tankarnas vibrationer och energi som gjorde att du drog till dig hälsa. Universum svarade upp på dessa vågor som du sände ut eftersom du tänkte rätt. Innan tänkte du fel och då drog du till dig ohälsa. De använder alltså uttrycket ”du blir vad du tänker”, men inte som en delförklaring, utan som den enda förklaringen, inte som en faktor utan den enda faktorn. De tar den meningen till ytterligheter och hävdar att den här förklaringen dessutom varit en hemlighet ända fram tills nu.

Jag är inget större fan av The Secret som du märker, jag föredrar vetenskapliga resonemang och logiska argument före det som den filmen i huvudsak erbjuder. Ändå tror vissa att det jag säger är samma sak som de säger i den filmen. Det är kanske därför jag nu vill förtydliga detta. Som jag ser det är det en skarp skiljelinje mellan våra olika budskap och ståndpunkter.

Varför gillar jag då inte det som sägs i The Secret? Som jag ser det så försöker man lägga en andlig överrock på det som antingen inte går att visa (tex att universum på något oförklarligt vis skulle svara på dina tankar och uppfylla dina drömmar bara du tänker hårt och länge på att du vill ha den där nya cykeln) eller som redan är visat utan att man behöver förklara det med mystiska termer eller någon form av övernaturligt finger med i spelet.

Fundera på följande: Om det är naturlagar som framförs här, varför finns det inga forskare, vetenskapsmän, professorer, fysiologer eller fysiker med i den där filmen?

Bor du i Stockholm, eller planerar en weekend här inom kort, eller bara vill ha ett restaurangtips som sticker ut, då kommer det här!

Pontus och Pocket – Brunnsgatan 1

Att menyn är tilltalande, miljön inbjudande och att maten är mycket god är givetvis viktigt, men service, trivsel och engagemang är a och o när man går på restaurang. Restaurang Pontus har allt det där. De känner igen dig redan efter ett par besök och de blir glada när du kommer och ledsna när du går. Inte tvärtom som det kan kännas på vissa andra ställen. Jag började gå hit för ett drygt år sedan och det märktes tidigt att det var något speciellt här, jag ska berätta varför.

Det är till exempel inte alls ovanligt att kocken kommer ut och pratar med dig om hur maten smakade. Åh, vad jag tycker om det!

Eller att du ser mästerkrögaren Pontus Frithiof själv kryssa mellan borden för att kolla att alla har det bra. Första gången jag var där lade jag upp en tweet om att jag gillade det här stället, taggad med @pontusfrithiof. Det kom en omedelbar retweet och sedan tweetade han en fråga om var vi satt och så kom han bort och sade hej. Notera hur ovanligt det här är egentligen. Den lilla saken säger mycket.

Personalens vinkunnande är enormt, så välj bort drinkarna när du besöker Pontus och håll dig till vin och champagne, eller vatten. Det är som musik när man hör dem berätta om sina vinfavoriter, det är äkta passion där.

När jag anordnar ‘Det goda samtalet’ sitter vi alltid på bord fem (bilden nedan). Personalen har ambitionen att kunna notera dig inom 20 sekunder från det att du som gäst söker deras ögonkontakt och uppmärksamhet. Även om det inte alltid går att leva upp till så är det ett bevis på att man har förstått vikten av att man som gäst känner sig trygg och sedd.

Nu finns även en bakficka som kallas Pocket, med lägre priser och mindre meny och rätter, vilket är ett lysande komplement till á la carten en trappa ned. Ingen rätt på Pocket överstiger 200 kronor, vilket är mycket sympatiskt, för att citera någon krogrecensent.

Mitt favoritbord heter 101 och ligger i ena hörnet, med en karismatisk lampa därtill.

Jag är lite som min egen far här har jag insett. Blir jag lite extra bra behandlad, ja då får man all min love och då kan det bli ett blogginlägg som ovan.

Jag har flera andra restauranger jag skulle kunna rekommendera i Stockholm, det får bli ett annat tillfälle, men jag säger helt ärligt att det finns inget ställe som förtjänar mer kärlek än Restaurang Pontus och Pocket. Prova så får du se, hälsa från mig!

Det är förmiddag. Jag sitter vid bordet nära fönstret och tittar ned mot parken där hundägarna strosar omkring. Någon verkar lycklig, en annan mer hopsjunken. Hundarna leker obekymrat.

Psykologen Carl Jung sa en gång att reflektion skapas vid konflikt.

Jag har haft en del motstridiga tankar den här veckan. Taxichauffören igår berättade att han just mist sin taxilicens. En kvinna i publiken i fredags hade just fått en mycket svår diagnos. En kompis har just fått säga upp anställda på grund av konjunkturen. Det hade slitit på honom. Och där står jag, likt en modern Don Quijote och fortsätter plädera om rätt mental inställning. Jag inser nu att det kanske är just därför.

Jag har ingen aning om hur du mår idag. Jag vet inte vad som hänt dig det senaste, och jag vet heller inte hur din kropp kändes i morse.

Det kanske är en tuff period just nu. Vi vet alla vad det innebär. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sänkt huvud föregås av knuten näve. Förhoppningar och farhågor är två horn på samma get.

Det jag vet är att det finns goda grunder att tro på något och det finns dåliga grunder. Vill du bli riktigt grundad behöver du utveckla icke förhandlingsbara principer och orubbliga värden. De har du särskild nytta av när det blåser, som jag ser det.

Glädje, lycka, välmående, är inte bara beroende av yttre betingelser, utan lika mycket eller mer av din livsinställning. Det resonemanget grundar jag på att det är upplevelsen av livet som är livet.

Måste man vara glad? Svaret är nej. Ska man springa omkring och le och ljuga för sig själv om man nu inte mår bra? Absolut inte. Men om jag ändå vill vara det, behöver allt i mitt liv vara perfekt för att det ska gå? Svaret är nej där också. Det behöver inte gå bra för att jag ska må bra. Det står jag för, i vått som torrt.

Blir du upprörd över något idag, säg till dig själv: ”Irriterande, men är det värt det?” Vad du sedan väljer att göra, se till att du har goda grunder för ditt beslut.

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Igår kväll var det ord och inga visor när Inspiration för ALLA kom till Sundsvall och Folkets Hus Skönsberg.

Tack vare en artikel i Dagbladet och en artikel i Sundsvalls Tidning plus alla annonser blev det här vår näst mest lyckade kväll så här långt, vad gäller insamlade pengar. Människor och företag ställde verkligen upp för oss den här kvällen, inte minst Elite Hotel Knaust, Sundsvalls Tidning och Folkets Hus Skönsberg.

Minst tre gamla klasskompisar satt i publiken (Anna, Malin och Sara) plus vår gamla granne Gerd, min skolfröken Arja från lågstadiet, Bodil och Sonubai från uppväxten i Matfors, mamma, brorsans fru Therese och en massa andra vänner. Folk undrar ibland om det är läskigt att prata inför bekanta ansikten, men jag tycker inte det faktiskt, tvärtom bara roligt.

Härligt när det är så mycket folk! Kvinnan i glasögon som tittar in i kameran är min Twitterkompis Emelie, som hade med sig sin mamma igår. Emelie har varit otrolig på att göra reklam för mig varje gång jag hållit föredrag i närheten av där hon bor.

Christina Stielli körde ett uppskattat föreläsningspass för publiken i Sundsvall. Det är nog inte första gången hon kommer dit, vet att flera nu funderar på att boka in henne till sina organisationer. Christina åkte upp ideellt från Stockholm för att vara med igår, så hon är inte bara en duktig föreläsare, hon har ett större hjärta än de flesta man mött tidigare.

Djurskyddet och Tjejzonen var kvällens värdar. Det är organisationer som brinner för det de gör och som gör verklig skillnad i arbetet för en bättre värld. Ett tack också till Elin Nilsson, som ställde upp i dörren och såg till att alla kom in och fick den hjälp de behövde.

100 kronor på varje bokpaket gick raka vägen in i bössan på Tjejzonen eller Djurskyddet, plus att många lade in extra pengar för att stötta deras verksamhet. Tjejzonen har också gjort jättefin reklam för mig och för Inspiration för ALLA, inte minst vare den sprudlande Eva Kallai, som även var uppe en sväng på scenen igår för att prata om vad Tjejzonen gör.

Alla foton ovan är tagen av klippan, storebrorsan och förebilden Jan Röhlander, som också var konferencier och fixare igår.

Jag satt på en middag som jag kallar för ‘Det goda samtalet’, där målet är att lämna kvällen som en klokare människa.

En av gästerna undrade varför jag gör så mycket. Det är podcast, veckobrev, föreläsningar, facebook, twitter, Instagram, appar och böcker och allt vad det är. Hon undrade uppriktigt vad som låg bakom den där drivkraften.

Jag svarade att ibland är det inte bra att fråga sig varför. Den frågan behövs bara när man har tappat något man vill ha tillbaka. När man inte längre visslar på väg till mötet, när det inte känns som att något står på spel längre, när du inte har något nytt att längta till, då kan frågan vara relevant.

Jag vet inte alla orsaker till att jag gör det jag gör. Jag vet bara att det är roligt och att det känns rätt och riktigt. Det räcker för mig just nu och jag vill inte gräva i det mer än så. Frågan varför kan ibland vara överreklamerad.

Om du alltid verkar landa på rygg, om du ständigt verkar hamna på fel plats i fel sammanhang, om du saknar en inre kompass, då kan frågan varför bli relevant. Då, men inte alltid.

Om du inte längre har glöden kvar, om morgonkaffet inte längre smakar något, om vårsolens strålar in genom fönstret inte längre gör något med dig. Då, men inte förr.

Människan har en önskan om att vilja veta, vi är nyfikna. Om man vill förklara, förstå eller förändra något är frågan bra, men bara för att någon lyckas formulera en frågeställning betyder inte att den automatiskt är berättigad ett svar, som jag ser det.

Ordet varför öppnar för analys och grubblerier. Ibland är helhet viktigare än detaljer. Om du vet att någon älskar dig, fråga inte varför den personen gör det. Gör du det, då finns också risken att du blir som violinisten som inte kan njuta av konserten längre eftersom hon bara analyserar stråkarna.

Vissa saker är njutbara just på grund av frånvaron av analys, då bör man också låta det vara som det är. Mår du bra så mår du bra, är du lycklig så är du lycklig, är du kär så är du kär. Njut då mer och fundera mindre.

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här.)

”Du är en väldigt speciell människa Olof och det är få förunnat att ha en vän som du.”

Tänk att få ett sådant sms dagen efter man träffat sin barndomskompis från Matforstiden. Det hände mig i morse, blev så glad för det, tack Alexander!

Så här började för övrigt Det goda samtalet-middagen igår, det vill säga med en öl och några roliga historier ute på balkongen hemma med Alexander innan färden gick vidare till Restaurang Pontus, ingen dum start med andra ord.

Igår var temat ‘Ledarskap och vägval‘ och jag ville därmed ha gäster som var ledare, som hamnat i olika vägskäl och som hade intressanta tankar om det, plus att alla skulle ha koppling till Sundsvall. Det som blev extra speciellt var att jag kände alla sedan tidigare, det var första gången.

Från vänster:

Tony Gustavsson
Tobias Bergman
Olof Röhlander
Fredrik Åsell
Kim Lindgren
Alexander Söderberg
Bodil Huljegård

Som alltid följdes varje delmåltid av en fråga som alla skulle ta ställning till och rösta för- eller emot på. En av poängerna med de här middagarna är just att vi ska prata om- och diskutera saker som ligger lite utanför det vanliga vardagliga. Målet är att man ska lämna middagen som en lite klokare människa.

Vi pratade bland annat om mållöshet, om svåra beslut, om ånger, om ledarskap som förälder, om chefskapets för- och nackdelar, om principstyrt- kontra värderingsstyrt ledarskap, om kulturskillnader, ja det var mycket.

Det finns framför allt tre anledningar till att jag är så oerhört nöjd med den här ”Det goda samtalet”-middagen, bortsett då från mat och service på Pontus, som alltid är världsklass:

1) Att alla var så oerhört generösa med sina tankar och åsikter. Det ledde till att varje ämne som började med en fråga utvecklades till något större.

2) Att alla gick in för det så mycket. Det var tydligt att ingen såg det här som en vanlig middag, utan alla ville få med sig något därifrån.

3) Att det verkligen blev ett gott samtal. Inga låsta positioner, inga försvar, inga åsikter att försvara. När sju personer kan klara att hålla den nivån, då blir det också väldigt bra samtal.

På Håkan Hellströms nya låt Valborg från hans nya platta kan man höra:

”Du kanske aldrig når dit du vill nå. Men du kan få mig.”

Det sammanfattar nog den här kvällen. Jag är alltid lite självkritisk, när man har ett samtal som varar i nära fem timmar så finns det ofta någon fråga som kanske inte når exakt dit man ville, men ofta händer något annat spännande med den frågan och i slutändan handlar det om att vi, för en kväll, får odelad uppmärksamhet av varandra. Man går därifrån och känner för en stund att det inte existerar några begränsningar.

Tack alla ni som var med igår, det var en ära att få ta del av era skarpa klokheter!

Igår kväll stod jag på en scen. Jag såg en kvinna i publiken som dragit med sig sin man till föreläsningen. Hon som tyckte om den och han som försökte tycka om den. Det var i alla fall min tolkning. Undrar vilket löfte hon givit honom innan och vad de båda sade till varandra efteråt? Var han tacksam för att hon övertalat honom, eller kommer han att spela ut det här mot henne sedan, att han minsann ställde upp och kom på det där föredraget?

Jag sitter här på ett tåg från Västervik med tankar i mitt huvud som jag inte riktigt benat upp än, men jag ska försöka.

Det var fullt med folk igår. Man känner sig aldrig så välkommen till en stad som när så är fallet. Sådana som jag är helt betagna av det där ordet fullsatt. Och det är just det vi ska tala om här, tänkte jag.

Låt säga att så inte varit fallet. Det har ju hänt åtskilliga gånger. Jag kom till Uppsala en gång för att prata. Sex personer i publiken. I en aula. Dessa sex personer satt dessutom utspridda i en lokal för 450 personer, jag stod på en stor scen, såg inte klokt ut. Tur vi inte filmade den gången. Eller så borde man ha gjort det, för de där tillfällena är lika intressanta som de fyllda lokalerna.

Jag tänker alltså på det här med att lyckas vara glad även om allt inte fungerar hundra. Hur gör man det?

Vill du sticka ut från mängden? Vem vill inte det, åtminstone om det är på ett positivt vis. Den som lyckas hålla humöret uppe även när det går emot sticker definitivt ut i mängden, därför tänkte jag prata med dig om det idag.

Det jag vill argumentera för här är att inte dra för stora växlar på en sådan händelse när människor inte dyker upp. När det inte kommer folk är det lätt att tro att det är lågkonjunktur, att man är passé, att det man har inte räcker till och så vidare. Visst, det kan vara så, men vad jag också försöker göra förutom den analysen är att titta på event som drar fulla hus just nu. Jag är alltid mer intresserad av det, och där hämtar jag min energi i motgång.

”Kolla där, de där har lapp på luckan, alltså handlar det inte om att folk inte vill komma utan om att ha något att erbjuda som man tycker är värt tiden och pengarna.”

Om Swedish House Mafia fyller Globen två gånger, då betyder det att människor både har tid och råd, bara man tycker det är värt det. När Ljust och fräscht har slutsålt, då gör de något rätt. Det bevisar att det går. Bara det att det är fullsatt gör mig inspirerad. Är du med på hur jag tänker?

Det jag tror att man lätt gör dock, är att titta på andra som inte heller har folk på sitt event och så mår man förvisso lite mindre dåligt men det ger heller ingen energi.

Är du arbetslös, titta på dem som har hur mycket jobb som helst. Du behöver inte jämföra dig med dem, men låt dig bli inspirerad av att det visst finns jobb och möjligheter. Sitter du med en tom salong, eller en gles restaurang, rikta blicken mot dem som motsvarar din idealbild och inte på andra ekande lokaler. Det är ingen komplicerad uppmaning, men att leva upp till den kan vara trixigare, särskilt när man är i en svacka.

Slutsats: När det går dåligt, rikta uppmärksamheten mot dem som det går bra för, inte mot andra som också är där du är. På så vis håller du humöret uppe och fokus på möjligheter. Det är ännu viktigare då än när det går bra.

Hejsan, det är jag igen.

Du kanske undrar om jag inte gör annat än att sitta och fundera på saker eftersom det kommer ännu ett blogginlägg, men oavsett svaret på den frågan så ligger det så till.

Jag kom nämligen att tänka på vad du gör just nu. Vad gör du just nu, förutom att läsa det här inlägget förstås?

Du kanske inte gör något särskilt. Du kanske tänker på ett problem du har, eller så oroar du dig för något som händer imorgon, vad vet jag.

Det jag däremot vet är att allt vi har egentligen är det som är just nu. Om allt vi har är nuet, då blir vad jag gör just nu inte längre oviktigt. Det handlar alltså inte bara om att få information för att man ska uppskatta livet mer, utan i huvudsak är det en attitydförändring till nuet som ska till.

Jag är ingen förespråkare eller utövare av mindfulness, men både du och jag förstår att nuet är det enda vi har. Även framtiden består av ett nytt nu. Skillnaden mellan tidlös, hänförande visdom och banala floskler är, som du märker, hårfin.

En sådan attitydförändring är att sluta låtsas som att vi inte ska dö en dag. Vi behöver inte få information om det, för någonstans inom oss vet vi om att det kommer ett tillfälle då vi har slut på dagar. Det finns bara en enda anledning till att slösa bort sin tid eller ägna sig åt oväsentligheter, och det är om man lurar sig själv att man har oändligt av den eller tror att man är odödlig. Går man på den illusionen, ja då kan man ägna en massa tid åt struntsaker och sedan säga: Oj, vad tiden går fort.

Det är därför jag intresserat mig så mycket för lyckliga människor. Olyckliga människor är nog så intressanta på många andra plan, men vad gäller konsten att leva så föredrar jag att studera glada människor.

Man kan givetvis inte bara gå omkring och vara i nuet, det ligger i människans natur att reflektera över det som varit och att planera för framtiden. Det är en stor fördel förstås. Min poäng är inte att sluta med det, utan att göra oss lite mer aktsamma på hur vi använder vår korta tid här. Att bli påmind om det handlar som sagt inte om ny information, utan om en annan inställning till livet och som i sin tur påverkar våra val, tankar och upplevelse.

Om jag inser att jag inte har oändligt med tid, då påverkar det vad jag lägger tid och energi på. Att påminna sig om att man ska dö kan därför vara det mest livsbejakande man kan göra, som jag ser det.

Jag försöker, utifrån min förmåga, att få ut något av varje dag jag har. Det finns nämligen i bakhuvudet en ständig påminnelse om att det inte kommer hur många tåg som helst. Jag letar ofta efter bra scener, så att säga, det vill säga ögonblick där en perfekt storm av saker jag bedömer är viktiga finns på plats. Allt för att kunna stanna upp tiden för en stund och säga att jag just nu är där jag vill vara. Det är därför jag ordnar mycket saker själv, till exempel middagar och fester och resor och annat. Dramat ligger i detaljerna, att bry sig, att vara där man vill vara. För mig är det meningsfullt. Om man inte ska sträva efter lycka, vad ska man då ha allt det här till?

Därför är min fråga, återigen: Vad gör du just nu och är det vad du vill?

Att reta sig på saker man inte kan göra något åt är inte särskilt meningsfullt. Men, har du tänkt på hur bra saker kommer till?

Ofta är det någon som identifierat eller råkat ut för ett problem, irriterat sig på det och frågat sig: Varför är det på det här viset? Måste det vara så?

Därifrån är sedan processen igång med att försöka lösa det här störmomentet. Vad jag menar är: Var tacksam över de saker som irriterar dig, för de kan vara grunden till ditt nästa genombrott.

Om det saknas något i mitt liv så saknas säkert samma sak för andra människor, det är ofta min utgångspunkt. Ibland visar det sig stämma och kan man då göra något som bidrar lite till att täppa till den luckan, ja då kan man ha skapat något värdefullt.

Det yrke jag har idag grundar sig till viss del på just det här. Jag började studera till mental tränare på Skandinaviska Ledarhögskolan och frågade mig snabbt:

”Varför känner inte alla till Uneståhls mentala träning? Varför pratas det inte mer om det här, det som är så bra! Varför fick jag inte lära mig mer av det här när jag spelade bordtennis?”

Det i sin tur tände en gnista i mig som fortfarande fungerar som en drivkraft.

Titta dig runtomkring. Värmeelementet är säkert en konsekvens av att någon irriterat sig på att behöva gå och huttra inomhus. Kontorsstolen grundar sig nog på att någon retade sig på att behöva resa sig upp varje gång de behövde något bakom sig. Någon störde sig säkert på att man inte kunde checka in på flyget innan man kom till flygplatsen. Solglasögonen borde vara en följd av att någon tröttnat på att behöva kisa med ögonen. Den uppblåsbara kudden skapades säkert av någon som fått nackspärr av att vakna med gamnacke. Korkskruven kom säkert till för att någon irriterade sig på att det var så förbaskat svårt att få upp korken ur flaskan. Hur kom åkbandet på Liseberg till? Jag vet inte, men säkert som en följd av tillräckligt många klagomål från irriterade gäster som stört sig på biljetthanteringen och den tid det tog i köerna.

Det behöver heller inte vara något så fysiskt, utan det kan lika gärna vara något mer abstrakt, som en tjänst eller service. Många företag som jobbar med olika dataprogram har som affärsidé att lösa flaskhalsar och irritationsmoment för användarna, det är det som deras mervärden bygger på. De löser problem.

Det här arbetsdokumentet ovan är något jag vaknade en morgon och började jobba på. Det blev inget av den, åtminstone inte för tillfället, men den byggde på att jag retade mig på vilket arbete det är att ordna lokaler och kontakter om man vill göra en turné i ett annat land eller på en ort där man inte känner till saker. Då borde det finnas en hemsida där publik, annonsörer, arrangörer, leverantörer och olika supportfunktioner kunde mötas i den staden man ska till. Det är en större idé än så, men det här är ett exempel på hur något kan börja skapas till följd av en frustration över ett problem.

Vad retar du dig på? Vad tycker du borde finnas? Det är såklart inte så att man själv kan skapa allting, men är du inne i det här tänket så att säga, ja då kommer förr eller senare en idé över dig som faktiskt går att genomföra. Det, i sin tur, kan vara det bästa som hänt dig. Därför bör du gilla att bli irriterad.

Påskafton 2013. Det är en bra tid i livet just nu. Det är en bra tid att vara vid liv egentligen, skulle man kunna säga. Tror inte att man hade velat leva någon tidigare period i människas historia för någon längre tid?

Jag tycker mig märka att den allmänna tilltron till fortsättningen på 2013 är lite låg för tillfället, men man måste älska framtiden och låta sig fängslas av den för att kunna njuta av nuet. Framtid innebär förändring. Det är alltid så, även om pendeln tillfälligt kan slå tillbaka. Visst, det finns en charm i att komma till platser där tiden verkar stått still. Men vi kommer ändå inte undan att saker förändras.

För att citera Don Draper: ”Ibland är förändring varken bra eller dålig. Den bara är.”

Påsken är en bra pausvila från allting. Den kommer lägligt. Den innebär förutom tid till familj och vänner även en chans att summera första kvartalet och samtidigt ta avstamp i något nytt.

Framtiden känns annars som ett rätt dunkelt begrepp, men om inte den driver oss i en lätt framåtlutande riktning så kommer historien koppla ett strupgrepp på oss om vi bara står passivt vid sidan av och tittar på. Det handlar om tyngdpunkter.

Filosofen Chilon sa en gång: ”Tråna inte efter det omöjliga.”

Bakåtsträvan känns som ett omöjligt anslag, en strid som inte går att vinna. Därför är det lika bra att säga: Glad Påsk! allihopa, låt oss njuta av ledigheten och sen börjar vi så smått att smida planer för framtiden igen.

För det ÄR den bästa av tider i mänskligheten att vara vid liv. Något att vara tacksam för.

Läser ett stort reportage om författaren Vilhelm Moberg i DN idag.

Det verkar som att många människor jag fångas av är, eller var, längtande människor. Skickligheten, som jag ser det, ligger i förmågan att kunna längta utan att sakna.

Man bör alltid ha något att längta till.

Vilhelm Moberg verkade vara en längtande människa. Han längtade alltid till sitt dreamland Kalifornien, står det i rubriken. I texten kan man samtidigt läsa att han, när han väl var i Kalifornien, även längtade intensivt efter Grisslehamns saltströmming.

Sedan är det då det här med Vilhelm Mobergs död. Det framgår inte i artikeln, men han valde ju att ta sitt eget liv genom att den åttonde augusti år 1973 helt sonika promenera rakt ut i sjön bakom huset. Kanske hade han givit allt och kände att det räckte. Jag menar: hur många koppar te kan du få ut av en tepåse? Eller var han omgiven av uppgivna suckar alltför länge? Han ska tydligen ha lidit av depression. Kanske hade han slutat längta och börjat sakna?

Hela bilden till varför han valde att gå ned till sjön den där kvällen, det får vi nog aldrig veta, men det var ett dramatiskt avslut på ett fascinerande liv.

Jag ämnar i alla fall alltid söka efter saker att längta till. Det känns som en bra livsdevis; Längta efter mycket, men sakna lite. Må jorden vila lätt på dig Vilhelm.

Går man ut för tidigt (enligt Malte) på en långpromenad på morgonen så tar han igen sig hela förmiddagen sen.

Det här är Louis C.K. Världens bäste komiker. Jag var och lyssnade på honom i Globen i lördags och det var då det slog mig: Karln hade helt nytt material, trots alla klipp jag sett från honom på youtube.

Läser sedan i ett stort uppslag i DN att denne Louis C.K. följer en av sina mentorers fotspår och medvetet river upp och slänger allt sitt material en gång om året och formulerar nytt.

Ja, varför inte?

Jag har just lagt upp en timme av mitt föredrag på youtube. En tanke jag har nu, inspirerad av just Louis C.K., är att göra så varje vår, det vill säga lägga upp hela föredraget på nätet och så varje höst komma med minst 90 minuter helt nytt material.

I onsdags var jag i Eskilstuna och pratade till 300 personer, bland annat förskolelärare. Dagen efter fick jag ett mail där det visade sig att en av lärarna kommit med fredagsmuffins med tiokronor i, som en påminnelse om att vi är med och skapar vår egen dag och att fikat fyller en viktig funktion.

Oj, vilken kväll! Inspiration för ALLA, dvs det välgörenhetsprojekt som jag drog igång vid årsskiftet, hade igår sin dittills största framgång i och med ett fullsatt Maximteatern (tack Agneta Villman för att ni sponsrade oss igår) i Stockholm. Fullsatt i antal anmälda vill säga, sedan fanns det några platser över pga återbud, men det räknas som fullsatt ändå, röd lampa lyste.

Alla magnifika foton du ser i det här inlägget är tagna av Jesper Anhede. Han är makalös på att hitta vinklar och ljus man själv inte tänker på.

Det är så tacksamt att prata på ett sådant här fint ställe och för en helt underbar publik, där alla varit med och bidragit till en bättre värld den här kvällen i och med att de stöttat Childhood, Tjejzonen, Naturskyddsföreningen, Djurskyddet eller RödaKorset med 200 kronor.

Älskar sådana här glada publikbilder!

Göran ”Silverryggen” Adlén in action, lysande igår som alltid!

Underbar glädjebild!

Jag var oerhört imponerad av Göran Adlén igår, inte bara att han är inspirerande och rolig, vilket tempo karln håller och vad lätt han är att tycka om på scenen!

Bra bakom-scenen-bild.

Här står Anna De Geer, Childhoods generalsekreterare och berättar om Childhoods viktiga verksamhet.

Maria Bjaring, konferencier för kvällen, ställde även hon upp ideellt för Inspiration för ALLA den här kvällen och det gjorde hon med den äran. Så himla proffsig och bra!

Här står jag och laddar bakom scenen precis innan allt skulle dra igång. Häftigt ljus på den här bilden tycker jag.

Jag hade hyrt in ”min” sminkös, som jag alltid vill jobba med vid sådana här tillfällen, nämligen Kicki Burman. Den bästa! Hon ska sminka på Allsång på Skansen i sommar, annars jobbar hon mycket i sminket på TV4 och SVT. Älskar den här bilden, så läckert uppfångat, återigen, av Jesper att se det här.

Ännu ett foto med exceptionellt ljus.

Även denna gillar jag.

Göran, mitt inne i sitt föredrag.

Här är Adam Fietz, som överraskade alla med ett röstintro där hans tre röstkaraktärer Skalman, Persbrandt och Ernst-Hugo kivades om vem som skulle få presentera upp Maria Bjaring på scenen. Mycket roligt gjort av denne så begåvade man! Det är för övrigt samme Adam som klipper min och Rickard Olssons Podcast.

Tack återigen till alla som kom och gjorde det här till en helt fantastisk kväll i inspirationens tecken, och som gav ca 110 000 kr till välgörenhet. Mersmak är bara förnamnet! Är sååå tacksam och glad för detta, det blir ett minne för livet för mig!

Nästa gång blir Sundsvall 12 april, Göteborg 24 april,  Halmstad 25 april, Lund 17 maj och Karlstad 20 maj. Anmäl dig här. Sedan fortsätter vi i höst igen med nya orter!

En intensiv vecka med tio uppdrag är nu över i och med den här föreläsningen på Clarion Arlanda för Nordea Private Banking. Att vara sist i programmet en söndag morgon kräver att man är extra skärpt.

Tyckte att ljud och ljus var extra bra idag och frågade därför Magnus på Eventyr lite om det och det visade sig att Samuel ”Samme” Nielsen bakom rattarna är samme kille som sköter tekniken åt bland annat Europe när de gigar runt om i världen. De frågar specifikt om att få ha Samuel som ljudtekniker. Det förklarar saken.

Sitter och njuter på tåget på väg hem mot Stockholm igen efter att ha varit iväg sedan klockan halv sex i morse och hunnit med föredrag både i Jönköping och Stockholm.

En känsla som kastades över mig när jag satte mig på tåget var min längtan efter frihet. När jag sitter här i godan ro, då är det som att jag drar ur sladden till autopiloten och får ett rikare inre liv. Det är som att stämma möte med sig själv på något sätt.

Jag gillar att få sådana här små ögonblick då man för en stund kan fundera över livet och dess betänkligheter. Tåget rusar fram, men sinnet saktar ned. Det är romantiskt att åka tåg och få titta ut, men just nu inte så romantiskt som jag vill ha det för nu är vi snart framme. Jag hade gärna åkt en stund till.

Fil Dr Mattias Lundberg var med mig och föreläste för välgörenhet igår på Sagateatern i Umeå i samband med Inspiration för ALLA, himla fint gjort av honom.

Det finns andra som också är lämpade, men du är den ende som verkligen bestämt sig.

Du har kanske inte störst talang, men du är den som vill det mest. Det är viktigare för dig.

Stark. Rak i ryggen. Stolt. Fokus på nästa steg. Handlingskraftig. Du vet att du behöver göra också, inte bara tänka.

Du tror inte på dig själv till 100 procent hela tiden, du hamnar i svackor som alla andra, men du ska bara ha det här. Det är din tur nu.

Du tycker inte att du är störst, bäst och vackrast. Det är inte nödvändigt. Du är ödmjuk men beslutsam, mer rakt på, mer distinkt, än alla andra. Du har en annan blick än tidigare.

Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är inte ens enkelt att vara sig själv vissa gånger. Upp med dig. Minns varför du stakade ut den här riktningen från första början. Kom ihåg att du gör det här för fler anledningar än bara för din egen skull.

En luftig idé. Uppfriskande. Drömmen om att vinna tufsas av vinden, men den finns ändå kvar. Håll i nu.

Vänta, avvakta, tveka, det är vad som snurrar i huvudet hos de andra. Du tänker bara: Det kommer inte bättre tillfällen. Jag har väntat länge nog. Gå för det!

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Kom ihåg att berömma det du gillar. Det blir visserligen bara små sprickor av ljus som tränger sig in i sinnet, men många människor andas genom de där hålen.

(Fotograf: Pontus Höök. Plats: Le Veau dÔr i New York)

Igår kväll var det så åter (och äntligen) dags för ‘Det goda samtalet’-middag på Pontus. Samma upplägg som tidigare, det vill säga att vi börjar med champagne i coupetteglas, sitter på bord fem från klockan sju på fredagskvällen, och en fråga till varje måltid som vi sedan röstar kring.

Mina ärade gäster var: Rickard Olsson, Mattias Lundberg (som åkt ända från Umeå kvällen till ära), Annika Dopping och Jens Lind.

Älskar när kocken (i det här fallet Emil) kommer ut och tittar till oss och berättar om kvällens måltid. Förutom maten såklart, så är även servicen på Pontus så himla bra. Rickard Olsson är galet förtjust i deras tryffelfärserade poussin med anklever, så han valde givetvis den.

Med anledning av att det var Internationella Kvinnodagen så var flera av kvällens frågor kopplade till just kvinnors rätt och könsfrågor. Mattias Lundberg är docent i psykologi, så vi kunde vända oss till honom då och då när vi kom in i ett resonemang och höra oss för vad forskningen sa eller vilken evidens ett visst påstående kunde ha.

Annika och Jens verkade trivas jättebra med varandra och de var båda generösa med att dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Jens Lind fick frågan: Vad är en bra historia? varpå han berättade om sin fascination för berättelser som man kanske inte ser vid första anblicken men som ändå säger något större.

Skönt att se att alla gäster lämnade Pontus med ett leende på läpparna, förhoppningsvis även som lite klokare människor, vilket alltid är målet med de här kvällarna. Jag är oerhört nöjd och glad för att just dessa gäster ville komma dit och är så tacksam för allt de delade med sig av.

Fullt ös på Näringslivsdagen i Falkenberg igår, där jag var avslutande inspiratör.

Blommor delades ut efteråt till bland annat mig och duktiga moderatorn Tove Lifvendahl.

På kvällen var det så dags för ”Inspiration för ALLA” på Strandbaden (som bjöd såväl på lokal som hotellrum), där jag och Eric Thyrell körde järnet. Ca 24.000 kr gick till välgörenhet igår!

Underbart att få träffa gamla gymnasiekompisarna Malin, Johan och Jenny. Träffade väldigt många bekanta i Falkenberg för övrigt, så himla skoj!

”Varför åker du 40 mil enkel resa för att gå på en fest?”

Det fanns många anledningar. Dels för att Bodil fyllde 40 år. Samma Bodil som lärde mig prata när jag var dagbarn hos hennes familj i Matfors. Att kunna tala har jag ju haft viss nytta av, kan man säga.

Men det enkla svaret var: Därför att min bästa tid är NU.

Kära läsare. Jag skriver till dig här. Ja, just dig. Förstår du att även DIN bästa tid är NU?

Kanske har du nyss kommit tillbaka till jobbet efter en härlig semestervecka. Eller en skön helg. Bomullsperioden är över. Det kan vara en grådaskig måndag där utanför när du läser detta. Fylld inkorg. Möten, samtal, jobba ikapp. Likväl är din bästa tid NU.

Du må då och då känna att du har dina bästa dagar bakom dig och att det är långt till nästa. Det är fel, min vän. Din bästa tid är NU.

Kanhända har du nyss förlorat och förlorat igen. Bara för att du tappat en rond betyder inte att matchen är över. Det spelar ingen roll. Din bästa tid är NU.

Visst finns det tillfällen då det gör för ont. Smärta som sitter som ett skärsår i känslolandskapet kan få oss att längta bort från nuet, långt härifrån. Det här är ingen lätt sak att leva upp till, jag vet. Du kanske bara vill slippa leva så förbaskat. Men jag vill ändå be dig att inte bara slå bort det jag skriver. Varför? Därför att det här är det enda du har. Trots allt.

Du är en naturkraft. Du ska vara fri att skapa. Se inte bara tillbaka på härliga minnen, utan se i huvudsak fram emot att få skapa nya. Det är din mänskliga rättighet att få må bra. Men du får hjälpa till lite själv också.

När jag såg Bodil stå där på scenen på Folkets Hus i Matfors och hälsa oss välkomna till sin 40-årsfest, med vänner från olika tidsepoker och livsperioder, kändes det som att hon utstrålade den där naturkraften. Det var som att hon påminde oss alla: ”Min bästa tid är NU. DIN bästa tid är nu. VÅR bästa tid är nu.”

Ibland får man göra något som kan likna en Copernicansk revolution, där man inte längre är situationens fånge. Eller föra ett krig mot vardagen, för att citera Lundell. Ett paradigmskifte. Streta emot. Konsten är att leva sju dagar i veckan, inte bara två. Det är dags att sluta ta allt för givet. Hur kan vi leva så här tafatt som vi ofta gör? Vad håller vi på med?

Varför är vi inte mer tacksamma? Varför spritter det inte mer i kroppen? För tusan, vi är vid liv! Det är stort!

Har man den inställningen, att din bästa tid är NU, då kan man också åka långt för att fira något. Då är svaret på frågan varför enkel. Då blir måndag bara ett ord, fyrtio mil bara ett stenkast och livet ett kort ögonblick som man får fånga och ta vara på.

Det var allt för mig den här gången. Du behöver inte hålla med mig fullt ut, bara du kan ta med dig vad jag försöker säga här. Budskapet. Det räcker för mig. I´m outta here.

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Fredagen den 1 mars 2013 kommer jag minnas länge.

Först flyg upp till Östersund och ut till Hotell Gamla Teatern för att checka in. Sen föredrag för förskolepersonal ute på Frösön, bland annat Österskolan, Orrviken och Frösöns Förskola för att bygga vidare på deras kvalitetsarbete.

När jag är klar ser jag att jag har ett missat samtal från Lotta Hellman plus ett sms med texten ”RING!”, då anade jag vad som var i görningen. Beskedet från SVT om de skulle anta den dokumentärfilm som Lottas produktionsbolag gjort om mig hade antagligen kommit.

Det hade det, och när Lotta ropade ”SVT har sagt JA!!!!!!!!” så kunde varken hon eller jag, av ren och skär glädje och lycka, sluta skratta. Vilket fredagsbesked! En euforisk känsla spred sig och har legat där sedan dess kan jag lova. Dokumentären kommer sannolikt sändas i SVT redan nu i vår.

Vidare till OSD för att genomföra Inspiration för ALLA tillsammans med Mia Handmark och storebror Jan. Samme Jan som knäppt de här fina bilderna. Över 20 000 kr till välgörenhet blev det, inte illa alls! RödaKorset och Djurskyddet stod som värdar och sponsorer var Hotell Gamla Teatern, Östersundsposten, OSD och Leif Widegren. Betyder så mycket att vi hade dessa i ryggen.

Mia har en oerhört stark och gripande historia som ändå ger åhörarna styrka och hopp, det är verkligen bra gjort.

Här tog Jan ett kort på lillebror in action.

Efter föredraget tog Jan ett lagfoto på ett gäng gamla legendariska pingisspelare. Från vänster: Leif Widegren (mer fotboll än pingis där förvisso), Magnus Fahlander, Olof Röhlander, Fredrik Uddeholt och Martin Svensson.

Tillsammans med Mia drog det här goa gänget sedan iväg till Sir Winston Upstairs, där jag fann det här sköna citatet i menyn.

Det blev, som väntat, en kanonkväll! Leif visade upp lite roliga trolleritrix och vi andra kom på Leif med att han ibland har för vana att prata om sig själv i tredje person. Det är Leif och Zlatan som gör det.

Leif Widegren är en underbar människa! Precis innan jag skulle åka hem nu mot Stockholm så kom Leif förbi med ett helt kilo löjrom! Därför blev det ännu ett foto på Leif, tillsammans med löjrommen och trevlige Magnus på Hotell Gamla Teatern, som bjöd på mitt hotellrum med anledning av att jag var här på Inspiration för ALLA.

Det har med andra ord varit ett härligt dygn i Östersund, bra på alla sätt och vis!

”Om det här är vintern måste våren vara på väg”, sjunger Ulf Lundell.

Det känns nästan som att hela Sverige väntar på dig nu, våren. En blå himmel, en koltrastsång, en tinad grusväg, allt tas som tecken på ljusare tider.

Vi vet att vi, som allra oftast, har en nyckfull tid framför oss innan våren tar sitt fullständiga grepp om vintern, men ändå kan vi inte sluta hoppas och tro att det nästan är över nu. Varje tecken övertolkas till vår egen fördel. Det finns något djupt svenskt i det där, antar jag.

Sitter nu på tåg från Stockholm upp mot Sundsvall. Ikväll ska vi ut till Folkets Hus i Matfors för att fira Bodils 40-årsdag.

Enligt mamma var det Bodil som lärde mig prata. Jag var dagbarn hos Bodils mamma Gudrun i Matfors och då tog Bodil och lillasyster Ingela hand om mig.

Bodil sitter till höger om mig (jag är lintotten som tittar in i kameran) på den här bilden som jag fick på Facebook av henne.

Det finns särskilda anledningar till att jag bemödar mig att åka 40 mil för en fest. Det är dels för att det är roligt, men det är också för att det är just Bodil.

Jag har bokat rum på Elite Knaust i Sundsvall. Åh, vilket ljuvligt hotell! En sådan här helg kräver detaljplanering, det ska vara njutning hela vägen och man lämnar inte mycket åt slumpen. Tåget är njutning också, älskar att få fyra timmar i lugn och ro nu, sedan få checka in och ta på morgonrock, slå på lite bra musik och hälla upp ett skumbad. Det kallas mental uppladdning. Likaväl som Bodil lagt sin själ i själva festen gäller det att som deltagare också se till att vara i god form.

Moooot Matfors!

Inser nu att jag under mina snart 37 år aldrig haft någon djupare svacka. Älskar jag livet för mycket, har jag en sorglös personlighet, eller helt enkelt upplevt för lite smärta? Något av det. Tacksam är jag i alla fall.

Det verkar inte som att man måste dö några gånger innan man kan börja leva trots allt, Håkan Hellström.

Kul att stöta på min kompis och kollega Elizabeth Gummesson idag i samband med en sen fredagslunch på Pontus! Hon sprudlar verkligen, så härligt att se! Läs hennes blogg här.

Igår var lite speciellt eftersom jag för första gången fick möjlighet att ”på riktigt” träffa krögaren Pontus Frithiof (han bloggade förresten om mig nyligen, klicka här). Du vet mannen som driver favoritrestaurangen Pontus som jag nämner titt som tätt i den här bloggen eftersom jag bland annat kör mina ”Det goda samtalet”-middagar där. Ruggigt driv han har den här mannen, både inspirerande och imponerande att se!

Jag för ett krig mot vardagen, för att citera Lundell.

Det innebär att när jag kan få idka min största hobby, som är att gå ut och äta och nätverka med roliga och spännande människor, så mår jag sannolikt bättre än många andra som sitter där . Då är det inte vardag längre, inte för mig.

Det är något med den där scenen, myten om det spännande livet. När du knallar in på PA&Co ser du de där människorna som verkar ha förstått något om hur man lever på riktigt. Det är som taget ur en Renoirtavla. Det är den bilden jag får upp redan innan. Jag har därför redan bestämt mig för en bra kväll när jag kommer in där. Hoppas är för amatörer.

Den här kvällen tänkte jag att vi kunde sätta oss på ett ställe som han inte själv ägde, därför drog vi till PA&Co. Det är Pontus och PA&Co som jag oftast hänger på, antar jag.

3,5 h oavbrutet samtal, då har man lite att prata om, ändå hann vi knappt börja känns det som. Det får bli fler tillfällen helt enkelt, vilket det lär bli.

En något oväntad men trevlig gäst var den här lille vovven, som behövde lite tid innan han fann sig till rätta, men sen gick det bra. Så himla coolt utseende!

En tidig morgon på Nybyggarvägen 24 i Matfors, år 1982, hände något som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

Jag och storebror Jan skulle upp tidigt och laga frukost till familjen. Som sexåring tycker man det där är rätt kul! I min iver frågade jag min käre bror vilken platta vi skulle värma vattnet på, utan att veta att han redan hade satt på värmen på plattan.

Samtidigt som jag tar på varje platta frågar jag:

”Ska vi ta den, den, den eller den plattan AAAAAAJJJJ!!!!!!!!”

Stort bandage på pekfingret resten av den dagen.

Vilka röda plattor har vi fortfarande, tänker jag? Var har vi så dåliga erfarenheter att vi redan innan vi testat redan vet att det inte kommer att bli bra? Var är vi produkter av vårt förflutna istället för en orsak till framtiden?

När tvivlade du på något senast?

Om du gör det titt som tätt, ja då är du inte ensam. Jag gör det också. Jag tvivlar inte på att jag duger som människa, men det kan vara alltifrån tvivel på om påsens handtag ska hålla till tvivel på om det beslut jag tagit var det rätta. Varje gång vi spelat in ett podcastavsnitt tvivlar jag lite, samma sak inför varje utskick av Veckans Peptalk.

Det pratas om sunda och osunda tvivel. Det är en ganska viktig skillnad i mitt resonemang med dig den här morgonen.

Jag skulle inte vilja vara utan mina tvivel. Samtidigt träffar jag ibland människor som verkar ha överdrivna tvivel, som ständigt skapar oro inombords. Tvivel som leder till handlingsförlamning och osäkerhet, gagnar det någon? Detta är vad jag skulle kunna kalla för osunda tvivel. Har tvivlet varit en vän eller ovän i ditt liv?

Stöter jag på någon som aldrig verkar tvivla, då blir jag lätt tvivelaktig mot den personen. Det finns något som heter osund säkerhet också. Säker är bra, men när du är alltför säker på en sak, använd, likt filosoferna, tvivel som en följeslagare för att se om du kan ha missat något eller blivit övermodig.

Filosofer har i alla århundraden tvivlat på sina sinnen, tvivlat på sitt förnuft, tvivlat på de teorier de själva formulerat. Det kan vara ett friskhetstecken så länge det inte stoppar dig från det du vill göra och det är just det som är min poäng. Vissa frågor saknar facit på förhand.

När du är osäker, använd även här tvivlet som en arbetsmetod. Varför inte tvivla på ditt eget tvivel? ”Tänk om jag inte klarar det” kan också bli ”Tänk om jag gör det?”

Tvivel är ett sätt att utvecklas. Tvivlet är din vän. Men, man kan inte sitta som Peer Gynt och skala lök hela livet, i vissa situationer får man ha självtillit och köra på det man tror på om det ska hända något. Det är otvivelaktigt.

Har du tvivlat länge nog?

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Det var på tiden med lite nya profilbilder, här är den första som Fotograf Peter Knutson tog. Smink stod Kicki Burman för.

Jag tror att det kan vara bra ibland att reflektera över sig själv, den man är, vad man gör och vad man står för.

Jag vet inte riktigt varför, men ibland har jag svårt för att stå som representant för det här yrket. Jag älskar att betyda något för andra, att inspirera, men vad är det jag företräder, vad betyder det och är det vad jag vill säga?

Jag vill inte stå för dumhet. Ibland blir mitt budskap förenklat på gränsen till dumhet.

Jag vill inte stå för ytlighet. Ibland kan det jag säger säkert uppfattas som ytligt.

Jag vill inte stå för klämkäckhet. Ibland förknippas jag kanske med det.

Jag är en inspiratör, det står jag för, men jag får allt svårare att stå för vissa saker som den titeln förknippas med. Det skrämmer mig lite eftersom det gör min roll mer komplicerad. Jag bryr mig alltmer om vad jag säger och står för. Det blir ett ansvar som kan bli en boja lika mycket som en möjlighet.

Kan man vara inspiratör och skeptiker? Inspiratör och självkritisk? Inspiratör och trovärdig? Vilka lyssnar på det jag säger som riktigt och rätt och vilka förkastar budskapet? Vilka vill jag ska lyssna?

Vet inte vad jag ville säga egentligen, mer än att jag haft en rätt lång tid av tänkande kring mig själv och den roll jag har och vad andra ser mig som. Det lär fortsätta. Förhoppningsvis leder det till något bra.

Jag har inte varit i Kiruna sedan år 1992. Det var sommaren mellan nian och gymnasiet, jag var här på Norrlandsläger i bordtennis och minns att vi på TV såg J-O Waldner vinna OS-guld.

Då var det sommar, nu var det minst sagt vinter.

Den där kyrkan ska tydligen flyttas nu med anledning av gruvdriften och sprickor i marken. Måste vara lite märkligt av och till att bo i en stad där man i princip behöver flytta allting.

Otroliga mängder snö, stora vallar byggs upp längs vägarna.

Ca 220 personer kom för att lyssna igår kväll på fina Folkets Hus i Kiruna, det här var en öppen föreläsning med Wimab som arrangör.

Nu bär det av med första morgonflyget mot Stockholm, ska vara i Västerås i eftermiddag.

Scandic Triangeln i Malmö. Har bott där ett otal gånger, alltid jättenöjd och belåten. Sen får man ibland sådana här fina välkomstmeddelanden också!

På frukosten uppskattar jag så mycket att man får en egen kaffetermos på bordet, kan gå och längta efter den när jag vaknar.

Trevlig personal, mysig lobby, snabba hissar, stora rum, utsikt, gym, morgonrock, badkar och skön säng. Nöjer mig där, men som du märker gillar jag det här hotellet, det var därför jag ville arrangera premiären av Inspiration för ALLA här, något de även valde att sponsra eftersom pengarna går till välgörande ändamål.

Inspiration för ALLA kickade igång igår, på Scandic Triangeln i Malmö, inför drygt 200 åskådare som alla hade bidragit med 200 kr till välgörenhet. Det innebär mer än 40 000 kr, vilken start!

Tack Sven Nylander, Christina Nilsson, Thomas Lavin, Lisa (Scandic Triangeln), Frida (Childhood) och Eva (Tjejzonen) samt alla som kom igår och även alla som rekommenderat detta event på fb, twitter och andra sociala medier, helt fantastiskt!

Nu lämnar jag Malmö, ska prata i Kiruna ikväll. Vakna i Malmö, somna i Kiruna, så blir det ibland.

Lycka är … förvissningen om att det kommer att lösa sig.

Lycka är att … känna att saker börjar gå åt rätt håll igen.

Lycka är att … äntligen komma överens med sig själv.

Lycka är att … dela sin upplevelse med andra.

Lycka är att .. få bocka av surdegen från listan.

Lycka är att … när man satsat stort få vinna stort.

Lycka är att … ge eller få ett positivt besked.

Lycka är att … kunna sluta fred med sitt förflutna och se framåt.

Lycka är att … hjälpa andra se, förstå, lyckas, tro på framtiden.

Lycka är att … engagera sig, bli ett med, sugas in i det man gör.

Lycka är att … känna polletten trilla ned och se lösningen.

Lycka är att … lägga sig lite klokare än när man klev upp.

Lycka är att … ha en klippa och vara klippan när det behövs.

Lycka är att … känna tilltro till sin egen förmåga.

Lycka är att … ha något att se fram emot, längta till, sträva mot.

Lycka är … friheten att kunna omdefiniera, riva upp, börja om.

Även när du haft det tufft, räkna alltid de lyckliga stunderna först.

Vad är lycka för dig?

(Vill du ha den här texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Vart du än är på väg idag, var du än sitter, var du står, se dig omkring. Minns att det började i någons huvud. I en hjärna inte mer avancerad än din.