Söndag morgon o en promenad till Hagaparken, vilken oas, det är inte bara Djurgården som gäller med andra ord.

Vagn 1 och Plats 1, det har nog aldrig hänt tidigare. Trollhättan som gäller idag för en öppen föreläsning, imorgon Karlstad och lördag Marstrand, så nu blir det mycket resande i några dagar.

Vidare från Pocketfesten till Olearys för att se Barca-Milan (2-2) på TV tillsammans med Stefan Görwik, Joakim Breidmer, Jeanette Breidmer och Anna Röhlander, hur trevligt som helst.

Mingel o lite god mat ikväll med Månpocket och Bonnier Pocket, som tillsammans ordnat med fest för sina författare ute på Djurgården i Stockholm; Blå Porten.

På en av bilderna bredvid mig sitter Stefan Strömberg (AIK:are för övrigt), medarbetare på Bonnier, som hjälpt mig mycket med min bok ”Det blir alltid som man tänkt sig”. Nu i oktober kommer den i pocket! Sen har vi Adam Dahlin och Josefine Sundström, Adam är min förläggare och Josefine är författarkollega med boken Vinteräpplen.

Visma anordnar en stor Användarkonferens idag och jag har fått äran att avsluta dag ett om en liten stund.

Janne Carlsson, Öis förre huvudtränare, var i Stockholm idag o då passade vi på att ta en god lunch innan jag skulle iväg på föreläsning och han skulle vidare mot Göteborg igen.

Jag gillar verkligen Malmö. Det är viktigt att se till att man får bästa möjliga start på dagen, och som alltid när jag sover över i Malmö så går jag morgonpromenad utmed vattnet där hundparken ligger. I lurarna gick Wilmer X:s låt Egen metod, vilket fick mig att tänka på det där med att ha sin egen metod för att skapa en bra dag.

Det är så härligt att se glada hundar springa fritt, nu var jag iofs uppe så tidigt att inga hundar hade dykt upp än, men jag gillar att de styrande i Malmö tänkte på att skapa den här oasen för alla hundägare, verkligen bra gjort!

Igår kväll var jag ute o åt med mina vänner Helene, Thomas och Micke på mysiga tapasrestaurangen La Roche som ligger vid Lilla Torg i Malmö. Det här betydde att jag fick så lov att frångå mitt normala favoritställe Lemongrass för en gångs skull, gick ju bra det också.

Nu ska jag iväg till Slagthuset för veckans sista föredrag, ser mycket fram emot att få träffa Via Travel igen.

Fredrik Åsell är en barndomsvän till mig som bott i Japan i flera år och som numera bor ihop med Eriko i Stockholm, så ikväll blev det japanskt till middag och då fick vi oxå chansen att prata om gemensamma minnen från Japan.

Den här veckan har börjat strålande! En morgonprommis med Malte och Anna på Djurgården, det är värt att gå upp lite tidigare för en sån 7-7:a!

Har varit iväg nu på olika uppdrag i några dagar. Jönköping, Växjö, Waggeryd och nu är jag på Stenungsbaden på västkusten och avslutar sen veckans föredrag i Göteborg innan färden går mot Stockholm igen. Tog en morgonpromenad här, det är så fint på Stenungsbaden med omnejd (bilderna), men jag blev även glatt överraskad över Växjös mysiga promenadstråk runt sjön där. Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe o jobba lite med mail o tfn-samtal, mitt försra föredrag startar inte förrän kl 11.30 nämligen. Sov som en stock inatt, 9 h, behövs ibland när det är intensiva dagar.

Efter flera dagar med flyttbestyr så är vi nu äntligen bosatta i Stockholm, såå skönt att det är klart nu. Vi fick hjälp att packa in i lastbilen av Emma o Björn, det underlättade nåt oerhört visade det sig. Nu känns allt kanon!

Lördag förmiddag i Tällberg, sitter längst bak o laddar inför veckans åttonde o sista föreläsning, nu för 300 personer på Mockfjärds Fönstermästaren AB. Det har varit en intensiv vecka med mycket resande, men allt har gått bra.

Efter en dag i Stockholm med två föredrag var det skönt att bara få sitta o tjöta lite med några kompisar på Nobis Hotel igår kväll. Anton Holmberg hade jag inte sett på länge, han hade med sig en kompis som heter Samuel, båda två har inriktning mot kroppen kan man säga. Samuel är ortopedingenjör och Anton läser till Naprapat, han är dessutom fd Öis-spelare. Sen dök även Mattias Ribbing och Pontus Ströbaek upp. Den förstnämnde är svensk mästare i minne och författarkollega med mig på Forum Förlag, och Pontus har nyss avslutat sitt projekt med TV-succen Pensionärsjävlar, som han producerade tror jag. Himla trevligt som sagt!

Nu är vi hemma i Sverige igen och gissa om vi hade en glad hund som väntade och som somnade gott i Annas famn sen. Malte har haft en kanonsommar uppe i norrland hos mamma o pappa, fast hemma är kanske bäst trots allt, inte minst när man fått en ny pipboll att tugga på .

Nu är det inte långt kvar tills vi åker tillbaka efter en helt fantastisk sommar. Det här är något jag verkligen kommer att sakna när vi kommer hem till Sverige igen, nämligen att kunna gå och fika dygnet runt. Många diners här i New York har öppet 24/7 och det är så himla bra, inte för att man nödvändigtvis behöver käka äggröra o dricka kaffe med rostad bröd mitt i natten, men bara att det finns den möjligheten.

Ikväll tog jag och Anna oss äntligen iväg för att testa ett par nya takbarer. Först gick vi till 230 Fifth, som var riktigt häftig, och därefter till Ink48. Den sistnämnda är där de här bilderna togs, jag har bara besökt en takbar som slagit Ink48 och den ligger i Bangkok, med andra ord så var det här en riktig höjdare på alla sätt. Det ska tydligen finnas en annan grym takbar med utsikt över Central Park, men jag har svårt att tro att något slår Ink48.

Tro det eller ej, men nere i West Village i New York finns en liten butik som bara säljer prylar som är kopplade till kultfilmen The Big Lebowski. Jag inhandlade t-shirt med texten ”His Dudeness”, den lär man vara ensam med sen hemma i Sverige, hi hi!

Förra onsdagen, på Bill´s Restaurant and Bar, träffade vi tre mycket trevliga killar (advokater) som vi gärna ville träffa igen, och ikväll var det dags för träff nummer två. Den här gången på anrika restaurangen Le Veau d´Or, mitt favoritställe i världen. Nu hade de med sig sina respektive och det blev en mycket trevlig kväll med fransk touch och avslutning på takbar, helt perfekt!

Last wednesday, at Bill´s Restaurant and Bar, we met three very nice gentlemen (lawyers) who we really wanted to meet up with again, and tonight it was time for ”date” number two. This time at Restaurant Le Veau d´Or, my favourite place in the whole world I think. Now they had brought their wives and it became a very pleasant evening with a french touch and a closing off at a roof top bar, just perfect!

Igår kväll fick vi möjlighet att käka middag på en underbar fransk restaurang, med en mycket spännande historia, som heter Chez Josephine (rekommenderas varmt, ligger på 42 street mellan 9 & 10 avenue) tillsammans med Elaine Bergqvist och Gustav Eksvärd, som liksom mig och Anna också jobbar ihop och som ska gifta sig i september. Elaine är en mycket populär föreläsare och författare som pratar om retorik i alla dess former, läs mer på www.snackasnyggt.se. Härlig kväll, vi pratade om allt möjligt intressant, som alltid när man får umgås med människor som bara ser möjligheter!

Längst västerut på 42:a gatan går det färjeturer runt Manhattan, de tar ca tre timmar och då får man också en guidad tur via högtalarna.

Igår kväll visades komedin Airplane på sommarscenen i Bryant Park, det var himla mäktigt att se den inför tusentals andra, det kändes lite som en konsert.

Jag är så nöjd med att jag orkat träna hela sommaren, jag är i klart bättre form nu än när jag kom hit, men nu gäller det att fortsätta köra på regelbundet.

Vi är ute mycket och träffar människor när vi går ut och äter, både för att knyta kontakter, skapa nya bekantskaper och för att träna på engelskan. Till vänster här står Antoine Bleck, som vi träffat nu ett par gånger. En himla trevlig och mångsidig entreprenör, restaurangägare och musiker som vi träffade inne på Le Veau d’Or första gången. Det visade sig att vi delade kärleken för den här underbara restaurangen. Samma kväll som den här bilden togs så kom ett mycket gammalt par in som ätit på Le Veau d’Or i över 70 år!

Ett av USA:s rikaste områden är The Hamptons, som ligger ute på Long Island. Man kan ta en buss ut dit från centrala New York så är man där på ett par timmar, sen ligger havet, stranden och alla slott/hus där framför dig. Väldigt många amerikanska flaggor här.

Okej, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men igår kväll var nog mitt livs roligaste och häftigaste kväll ute, inte bara i New York utan överhuvudtaget. Låt mig få berätta om den perfekta kvällen!

Vi delar upp den här kvällen i två delar, med Ernest Hemingway som gemensam nämnare.

Del ett – Le Veau d´Or och Robert Tréboux

Klockan är sju på fredag kväll och Anna och jag kommer för andra gången på kort tid till den franska pärlan Le Veau d´Or (129 East 60 th Street, Lex Ave). Tipset om den här restaurangen kom från ett inslag av Anthony Bourdain, som gör TV-program om bra mat och ofta från New York. Himlen hade tio minuter tidigare öppnat sig och ett varmt regn öste ned men när vi kom fram med taxin var det återigen lugnt.

Inne på Le Veau d´Or är det knappt halvfullt den här kvällen så det är inga problem för oss att få ett bra bord, men jag återkommer till det eftersom det är en del av den här underbara storyn.

Om du inte vet riktigt vad du letar efter så kan du lika gärna råka gå förbi Le Veau d´Or, för det här är inte en restaurang som gillar att utmärka sig med stora skyltar. En av anledningarna heter Robert Tréboux. För att du ska få en liten inblick vem denne äldre herre är och varför han är en legend så låt mig få berätta om ett tillfälle då ett par kom in på Le Veau d´Or för att äta för första gången. Mannen gnäller om sötman på såsen, kvinnan klagar på dyra vinpriser, bordsplaceringen och den begränsade menyn. Till slut informerar Robert Tréboux paret att han står för notan om de lovar att aldrig mer komma tillbaka. ”Nåja”, fnyser kvinnan i dörren på väg ut, ”inte konstigt att det här stället är nästan tomt.” Svaret från ägaren Robert Tréboux lät inte vänta på sig. ”Madame”, säger Robert, ”vilken fåne som helst kan driva en fullsatt restaurang. Men det krävs ett geni för att framgångsrikt driva en nästan tom sådan.”

Le Veau d´Or är den enda Franska restaurang på Manhattan där tiden stått stilla sen den grundades på 1930-talet av två fransmän i New York. För mig känns det åtminstone som 1950-talet när vi sätter oss vid ett bord nära ytterdörren. ”Bordet bredvid er var Jackie Onassis Kennedys stambord”, säger ägarinnan Cathy Tréboux, som är dotter till legendariske Robert och som sen flera år är den som driver den lilla restaurangen. När jag berättar att jag gärna vill veta mer om Robert och om det här stället så ger Cathy oss full insyn i all historia som fullständigt osar där inne, vilken oerhörd gästvänlighet av denna graciösa kvinna.

Ernest Hemingway, Grace Kelly, Richard Nixon och Truman Capote är bara några av dem som hängt här genom åren. Jag bara gapar när jag hör det och inser att det här kommer att bli en kanonkväll. När sen kycklingen skärs upp vid bordet, dock helt utan snobberier, så blir det bara ännu bättre.

Innan vi lämnar Le Veau d´Or så vill jag berätta den största anledningen till att jag önskar att du besöker det här stället nästa gång du är i New York. Det är inte bara för maten. Det är inte för 1950-talskänslan och den släpiga franska musiken i bakgrunden. Det är inte för att nästan alla bryter på franska eller för alla kändisar som varit här eller ens för den gästvänlighet du möter här. Det är för att bli inspirerad av den nu 86-årige Robert Tréboux och hans vision om hur han ville leva sitt liv, även som gammal.

Roberts motto, berättar Cathy för oss medan Robert har fullt upp med att prata med alla damer som flockas runt honom (Robert älskar kvinnor), är att det enda sättet de kan få ut honom därifrån är med fötterna först, det vill säga som död.

Alldeles ovanför Le Veau d´Or bor Robert Tréboux i en liten lägenhet. På 1980-talet tog han över restaurangen och när läget dök upp så köpte han fastigheten. Detta är en stor anledning till att man kan ha en halvfull restaurang en fredag kväll utan att gå i konkurs och även en orsak till att man inte behöver anpassa sig till tiden. Faktum är att detta nu blivit en styrka istället för svaghet, för det finns många som vill ha det som det var förr och då finns det här stället som ett av få ställen som bevarat den själ och det hjärta så många vill ha. Le Veau d´Or har många stamgäster som ätit där i över fyrtio år och de vill att det ska vara som det alltid varit.

Varje morgon går Robert upp, tar på sig en kostym (alltid uppklädd) och går sen ned till restaurangen och dukar borden. Han är alltid där först och är helnöjd med det. På eftermiddagen går han upp och tar en lur, sen ned igen och så sitter han där sen, uppklädd och fin, och pratar med damer resten av kvällen tills det är dags att gå och lägga sig. ”Restaurangen håller honom vid liv”, berättar Cathy. Vidare berättar hon att Robert hade en bild och en vision om hur han ville leva när han blev gammal och den såg ut så här. När jag hör detta så blir jag så inspirerad, för jag känner att det är så man ska leva. Uppklädd och nyfiken på livet oavsett hur gammal man är. För ett par år sen fick Le Veau d´Or och Robert Tréboux det anrika priset James Beard Award för sina insatser med att sätta fransk mat och atmosfär på kartan i New York. Vilken inspirationskälla och vilket föredöme!

Del två – Monkey Bar

När vi så ska gå vidare från Le Veau d´Or så inser Anna och jag att vi är sist kvar. Till och med Robert har gått upp och lagt sig.

Cathy har uppenbarligen märkt att jag haft svårt att släppa det stora i att Hemingway varit där, så hon berättar att Hemingway ofta tog sina vänner vidare till The Monkey Bar (60 East 54 th Street) efteråt för en så kallad ”Night Cap”. Gissa om jag blev taggad?! Vi gick såklart dit också, det här låg alltså bara några gator bort, och det var precis en sådan bar som jag drömt om att få sitta på och prata, helt underbart! Tänk dig Humphrey Bogart sitta där i hörnet på baren, så kändes det när man satt där med sin Manhattan och mådde allmänt bra. Inte mycket folk och inte alls högljutt, utan helt perfekt.

Här träffade vi nya bekantskaper, bland annat Mary som var nyinflyttad till stan och på sin tredje date med en kille som hette Eric, som sen följde oss vidare rakt över gatan till ännu ett ställe som många legendarer också tydligen ofta besökte. Detta var en pianobar som jag missat vad det hette, jo förresten, det heter Bill´s. det satte verkligen spiken i kistan att få stå och luta sig mot ett piano och lyssna till musik. Det stod en stor burk på pianot där man lade sin dricks, kanske fick man då lov att önska sig en favoritlåt. Tänk dig låten Piano Man och den romantiserade känsla man får när man hör den låten, så kändes det där. Avslutningen på kvällen gjorde vi på PJ Clarkes där vi träffade en mycket trevlig kille som heter Patrick innan vi så sakterliga promenerade hemåt i den varma New York-natten.

Det kanske låter som en väl romantiserad bild det här, men det var verkligen en drömlik kväll igår, jag vågar säga att det var den perfekta kvällen. Nästa gång du kommer hit, ta samma tur i Hemingways fotspår och du kommer att märka att jag inte överdrev. För min egen del var det också perfekt eftersom jag samtidigt fått stoff till både bok, föredrag och veckans peptalk.

Därför säger jag bara: Play it again Sam! Den perfekta kvällens minnen kan man leva på länge.

Vilken härlig film vi såg idag: Midnight in Paris, av Woody Allen. Det är nåt speciellt med att gå på bio mitt på dagen, jag älskar det!

Vilken kväll! Först underbar mat på en grym fransk liten bistro som heter Le Veau D’Or. Dess grundare är en mkt trevlig herre på runt 85 år som ägnat hela sitt vuxna liv åt den här restaurangen. Sin vana trogen öppnar han dörren när gästerna kommer och går.

Därefter väntade The Phantom of the Opera på anrika The Majestic på Broadway. Det här är den musikal som gått längst i världen så därför kunde Anna få med mig dit, annars är jag inget större fan av musikaler, men den här var riktigt mäktig. Anna njöt i fulla drag kan jag lova, tårar rann om vartannat.

New York Public Library är ett ståtligt hundraårigt bibliotek som ligger precis vid Bryant Park uppe på 42:a gatan, inte alls långt ifrån där vi bor. Ägnade halva dagen här för att leta tänkvärdheter till föredrag, bok och så vidare. Här kommer ett par:

”What can’t be cured must be endured”

”Hope is a good breakfast but a bad supper”

Det här joggingstråket i Central Park är verkligen fint, ligger långt upp och är döpt efter Jackie Onassis Kennedy.

Dag två med Sara och Viktor och idag var det fullt ös. Empire State Building, Cafe Gitane, SoHo, Västra stranden, Meatpacking District, Apple Store och Chelsea Market mixades med goda avocadomackor, chokladmousse med slickepottar, takutsikt, shopping och annat smått, och avslutades på takterass, mycket trevligt!

En promenad över Brooklyn Bridge idag var inte helt fel.

Det är inte bara på grund av Suzanne Vegas låt Tom’s Diner eller för att skylten utanför användes i TV-serien Seinfeld som det är kul att gå till det här stället, de råkar dessutom servera New Yorks godaste milkshakes.

Svenskt kaffe går att få även i New York om man går till Fika.

Anna o jag träffade David Lega och hans vän o kollega Andreas igår, de åker hem idag till Sverige igen.

Blommor och Champagne till min underbara fru dagen till ära! Man får dock inte glömma kortet, det är det viktigaste.

Ända sen vi kom hit till New York har vi kört regelbundet på gymmet, räknade idag att det var pass nr 25 idag. Varje styrkepass har jag avslutat med en timme på den här stegmaskinen, vilket många ggr har varit mkt påfrestande, men idag gick det bra för nu hade jag Brittish Open att titta på samtidigt.

Marcus Samuelsson, Sveriges kanske mest kända kock internationellt och även barndomskamrat till Anna, har en restaurang i Harlem som vi besökte idag. Otroligt god mat kan båda intyga, wow! Anna skrev en hälsning till Marcus för nästa gång han kommer dit.

Anna tog med mig till en mysig takterass igår kväll på Kimberly Hotel (50:e gatan) för att ta en alkoholfri drink med utsikt över New York och där man fick popcorn till, bara en sån enkel sak. Alla skrattade gott i hissen ned igen när vi upptäckte att Anna var klädd som tapeten på hissväggen.

I fredags satt jag och Anna på ett ställe på andra avenyn i New York, i en bar där man hämtade gratis jordnötter med skal på ur en stor trälåda och vars skal man bara slängde på golvet efteråt. Vi kom där att börja prata med en mycket trevlig man i trettioårsåldern som också satt och åt jordnötter och som seden bör också slängde skalen på golvet allt eftersom.

Den här mannen, vi kan kalla honom för Ronnie, var advokat och berättade att han hade rest både i Europa, Afrika och Asien.

Eftersom han var advokat så pratade vi lite om ett känt aktuellt rättsfall, fallet Casey Anthony, som varit på nyheterna varje dag här i flera veckor och handlar om en mamma som misstänks ha dödat sin lilla dotter men som otroligt nog friades på nästan samtliga punkter. Detta har skapat en massa rabalder och diskussioner här kan jag lova. Ronnie berättade om det amerikanska rättssystemet och hur det funkar med en jury och så vidare, mycket intressant. Annorlunda, men intressant. Ännu fler jordnötsskal hamnade på golvet.

Det som sen hände har jag fortfarande inte kunnat släppa. Efter det här med fallet med Casey Anthony, där åklagaren hade yrkat på dödsstraff, så berättar Ronnie att även han är för dödsstraff.

Okej, tänkte jag. Det finns ju nästan inte på kartan för en svensk att vara för dödsstraff, jag vet i alla fall inget politiskt parti som skulle gå till val på det. Men, det är ju hans åsikt och jag respekterade den även om jag inte alls höll med. ”Öga för öga, tand för tand”, menade Ronnie, det håller kriminaliteten nere. ”Vet man om att om man dödar någon så dör man själv så tänker man efter en extra gång innan”. Allt enligt Ronnie alltså.

Sen kom den riktiga bomben. Här upphörde skalen att hamna på golvet, för nu kunde jag inte äta fler jordnötter eftersom min hjärna inte kunde processa den information jag just fått.

Ronnie, denne välutbildade, vältalige och bereste unge man, tror på fullt allvar att jorden endast är max 10 000 år gammal. Varför? Jo, för att det tydligen står så i en bok som heter bibeln. Ronnie fortsatte med att säga att bibeln är skriven av Gud och att allt där i därmed är något vi bör följa och lita på.

Jag bara satt där med öppen mun och en jordnöt i handen och tittade på Ronnie i flera sekunder. ”Menar du på ALLVAR att du säger att jorden är max tio tusen år gammal? Du skämtar nu va?”

Ronnie skämtade dock inte. Inte för fem öre.

Här kommer min poäng med varför jag berättar det här. Det jag inte var okej med var att Ronnie inte förstod, eller ville förstå, skillnaden mellan fakta och åsikt.

Vi kan ha olika åsikt om huruvida det är rätt att ha dödsstraff. Vi kan diskutera politik och ha olika åsikt om vilken politik som är den rätta. Man kan tycka olika om huruvida jazz eller rock är bäst. Man kan till och med ha en åsikt om huruvida man kommer till himlen eller ej, eller vad som händer när man dör, för där vet vi inte vad som sker, ännu. Man kan tro på att man kommer att kunna fixa en kommande utmaning även om inte andra gör det.

Men, man kan inte säga: ”Jag tror att jorden är tio tusen år gammal och det har jag rätt att tro”.

Nej, för när det finns bevis för något annat så får man följa bevisen. När ett stort antal metoder för att mäta jordens ålder, metoder som är oberoende av varandra och gjorda av ett stort antal olika forskare, alla visar på att jorden är åtminstone några miljarder år gammal så kan man inte bara säga att man väljer att tro på något annat för att en bok säger annorlunda. Varför? Jo, för att det är skillnad på fakta och åsikt/tro.

Att säga att jorden är tio tusen år gammal är ingen liten missvisning. Det är, för att citera professor Richard Dawkins, som att säga att avståndet mellan New York och San Francisco är några hundra meter.

Man ska aldrig bara lyssna på en enda människa, eller bara läsa en enda bok. Det är då man kan få det så här himla uppåt väggarna. Tänk själv.

Undrar hur långt Ronnie hade kommit med det här om han på sitt jobb, i rätten, skulle försöka bevisa sin teori om att jorden är tio tusen år gammal. ”Jag har en bok här som säger det”.

Tänk om jag hade börjat tro på ”storkteorin” eller att åska beror på ”Thors hammare” eller att jorden är platt, eller, ännu värre, att amerikanska inbördeskriget inte skett och att ”jag har rätt att tro det”.

Nej det har jag inte, för det har bevisats att människan kommer inte från storken, åska kommer inte från Thors hammare, jorden är rund och inte platt och jo, det amerikanska inbördeskriget skedde faktiskt. Tro och alternativa teorier behövs bara när man inte vet. I det här fallet vet vi att jorden är mycket äldre än tio tusen år, oavsett vad bibeln säger!

Det är skillnad på fakta och tro/åsikt. Detta köper uppenbarligen inte vissa människor, de stoppar fingrarna i öronen och vägrar lyssna.

Som sagt, tänk själv och skilj på fakta och åsikt. Så, nu har jag släppt det och kan börja slänga skalen på golvet igen. Jordnötter är gott!

PS Heja Sverige! Och USA! För möjligheten att få skriva det här. DS

Det här stället är så mycket New York det kan bli, åtminstone inte långt ifrån. Som på alla liknande ställen kryllar väggarna av foton på kändisar som varit här. Himla goda mackor här, ett riktigt favoritställe. Efteråt blev det en bio (Conan O’Brian), promenad hemöver och efter ett stopp på ett fik för en kopp kaffe var vi så hemma igen. Det är lördag kväll och jag ska skriva lite mer på min nya bok innan det är dags att sova.

Den här trevliga herrn frågade mig om jag ville spela ett par omgångar Backgammon och jag var inte sen att tacka Ja och så var vi igång. Han var lite för bra för mig men det var himla kul ändå.

Nu ska vi ut o fira mitt nya bokkontrakt som blev klart just precis faktiskt! Innan hade jag inte fått svar med ett klartecken från Forum men idag kom det så nu kör vi igång på allvar med bok nr två. Men först fira!

Vilket fyrverkeri! Den fjärde juli betyder en del för USA, det märks. Många tusen människor hade samlats vid Hudson river för att se det tjugo minuter långa skådespelet. En härlig kväll! Idag (5 juli) åker Bubben och Marie hem till Sverige och Jönköping igen, känns trist men så är det.

Det är sommar. Det är den 4 juli 2011. USA:s nationaldag. Independence day. Här firar man den fria viljan. Idag har du också en fri vilja.
Men innan vi pratar om det. Den här morgonen tänkte jag prata om något som jag tänker mycket på, och det är att inte slarva bort sina dagar i livet. Jag vet inte om det här är första dan på semestern för dig, eller om det är långt kvar. Oavsett tror jag det här kan gälla även dig.

Jag får ibland gliringar bland mina vänner för att jag ofta pratar om att varje dag ska vara speciell. Jag vill nämligen inte slarva bort en enda dag i livet med att göra saker som inte ger något.

Jag insåg redan som liten, när jag satt hemma i mitt pojkrum i Matfors, att mina dagar är räknade. Ju äldre jag blir, ju mer känner jag den känslan och då vill jag ta vara på det här livet och inte agera som om att jag har obegränsat med tid. Känner du likadant?

Därför säger jag det här till dig, som en uppmaning om att du också lovar dig själv att ta vara på det här livet som du har.



Igår var jag och några vänner ute i Asbury Park för att lyssna på Southside Johnny. Det var en lång tågresa på ett par timmar, med ett byte, innan vi var framme vid anrika Stone Pony i Asbury Park, New Jersey. Klockan åtta kom så Southside Johnny upp på scenen, publiken jublade, och Southside körde igång. Efter sex låtar hörde vi plötsligt ett annat jubel i publiken. Vi vände oss om. Just då kommer ett gäng säkerhetsvakter och manar väg för en viss person. Vi såg vem det var. Och vi bara kände: Wow! Fem minuter senare kommer så Little Steven, en av Bruce Springsteens närmaste bandmedlemmar, upp på scenen och plötsligt blev konserten ett minne för livet. Plötsligt blev det inte bara ännu en dag i livet, utan en speciell dag.


Det hade varit lätt att strunta i att åka den där långa resan dit den där kvällen. Jag hade till och med försökt snacka mig själv ur det. Men lärdomen när jag satt på tåget hem var enkel: Missa ingenting. Missa inte matchen. Missa inte konserten. Missa inte bion. Missa inte middagen. Missa inte det där lilla extra. Det är lätt att göra saker – men ännu lättare att inte göra det.

Det handlar om att leva, inte bara överleva. Det handlar om att ha passion för saker, att vara nyfiken oavsett hur gammal man är. Att våga göra det du drömmer om och inte låta dig stoppas av obefogad rädsla. Livet är en samling av erfarenheter och upplevelser. Det är så lätt, så lätt, att missa allt det där. Av lathet, av lättja, av vana. Jag orkar inte. Jag stannar hemma framför TVn istället.

Precis som den fjärde juli betyder något för amerikanarna kan den här dagen betyda nåt extra för dig. Du kan välja att vara aktiv eller passiv.


Så, mitt peptalk till dig den här veckan är enkelt: Ta vara på varje dag. Har du något på gång som du vet om att du kommer att gilla, bara du väl tar dig dit, så ta chansen. Det är inspirerande att göra saker. Tacka Ja istället för Nej. Var mr Yes Man idag! Livet är inte de dagar man levt, utan de dagar man minns.

Jag heter Olof Röhlander och du har lyssnat till Veckans Peptalk – direkt från New York. Varmt lycka till med allt du har på gång, lita på dig själv och låt inget få knäcka dig, vi hörs nästa måndag igen! Och Du, kom ihåg att varje dag ovan jord är en bra dag. Lycka till!

Bubben är förtjust i sångaren Justin Townes Earle så det blev en tur ut till Brooklyn igår efter en middag i Koreatown.

Frasse med familj dök upp för en fika i Little Italy idag, mycket trevligt!

Fullt med folk som spelade pingis igår på Susan Sarandons Spin, himla kul grej!

Bubben o Marie är här på besök hos oss några dagar, riktigt skoj!

Cafe Gitane har varit och är nog mitt favvisställe. Här tänker jag tillbringa en del av mitt fortsatta bokskrivande, det ingår liksom i den bild jag hade av tiden som författare här. En liten kul kuriosa är att Zack (tokstollen med skägg från Baksmällan-filmerna) satt just här alldeles nyligen. Han dricksade väldigt bra enligt killen bakom disken. Jag förstår att folk drar sig till det här stället för det är nåt speciellt. Maten är helt kanon, italienskt kaffe, genuint, trångt, ja det har det mesta.

Anna älskar nudlar och idag fann vi en genuin kinesisk lunchrestaurang i Chinatown. Man ska gå dit kineserna själva väljer att gå, så resonerade vi och det visade sig vara ett klokt tillvägagångssätt.

I morse var vi uppe tidigt för att jag dels skulle ringa kunder och svara på mail, men också för att vi skulle gå till Central Park och det så välkända Strawberry Fields. Det här är en liten park i västra delen av Central Park som är tillägnad John Lennon. Vi gick även förbi huset, Dakota Building, där Lennon mördades. Där bodde Yoko och John och det ligger precis vid Strawberry Fields.

Med tanke på allt gott som går att äta i en stad som New York så gäller det också att hålla igång fysiskt. Vi tränar på New York Sports Club, en gymkedja som finns lite överallt i stan.

Det här händer inte för ofta en söndag kväll nån annanstans, nämligen att man kan gå o lyssna på irländsk livemusik, ett gott band som spelar samtidigt som folk skrattar, dansar, pratar o mår gott. Rätt bra drag här på Oneills Pub ikväll, en helt vanlig söndag i New York liksom.

Söndagspromenad i värmen i ett central park som idag vimlade av folk och hundar som softade i värmen.

Sitter på en irländsk pub o tar en klassisk Guinness på 45th street och 3rd avenue. Stället heter The perfect pint, det lockade mig in för att se om det stämde.

Högtalarna spelar Glory Days med Bruce Springsteen följt av Bob Dylans Like a Rolling Stone. Jag sitter i baren. På ena TV:n visar de när Djokovic vinner mot Baghdatis i Wimbledon, på andra TV:n är det baseball och The New York Yankees.

Det är precis i detta ögonblick som Bob The Broker sätter sig på barstolen bredvid mig. Det som sker därefter är alldeles för bra för att inte berätta om.

Bob The Broker beställer vant in en stor Stella och ”some of your special chicken spring rolls”.

Jag sitter till höger om Bob The Broker och sippar på min pint. Till slut tar jag mod till mig och frågar honom om dom där kycklingrullarna. Är dom goda?

Det här blev starten på mitt möte med Bob The Broker. Hade jag inte fått hans visitkort hade jag inte för en sekund köpt att han var fastighetsmäklare. Bob The Broker såg mer ut som en sån där kille du ser i UFC, dom som slåss i en bur med alla medel tillåtna.

Rakad, tatuerad, högljudd och vältränad. Bob The Broker såg inte ut som den typiske fastighetsmäklaren.

Vi pratade i nån timme eller så, om Japan, om föreläsningar (han var även föreläsare visade det sig), om chicken spring rolls och om livet i New York so m fastighetsmäklare.

Sen, lika fort som Bob The Broker dök upp, var han borta. Men jag har hans kort. ”Call me and we will go out and have a beer, alright?”

To be continued….

Midsommarfirande i Battery Park (dåligt väder men mkt folk och lite häftigt att se Frihetsgudinnan i bakgrunden), brandlarm mitt i natten där vi bor (falskt alarm som tur var), gott käk på mysiga ställen (starka tillbehör som synes), detta och en hel del bokskrivande och andra jobbrelaterade saker har hänt de senaste dagarna. Vi skulle ha gått på nattklubb igår kväll, Swedish Midsummers Party, men vände i dörren då vi insåg att de allra flesta på den här festen nog var mer åt 20 år än 35 och 40 år, så vi drog till ett annat bra, en aning lugnare, ställe och så blev det bra ändå tyckte vi.

Lägger in lite fler bilder från första veckan i New York.

Den här var bra!

Igå var en riktig jobbardag då jag hade veckobrev att skicka, radioinslag att genomföra och coachfråga till LevaPS!

Idag är det lite lugnare, Anna höll i en papegoja och jag fick mig en god kopp kaffe på Piccolo (3 avenue, mellan 15:e o 16:e street).

Det är fortsatt mycket varmt här. Puh!