En glad kvartett just efter att vi spelat in Filosofiska Rummet i SRP1 i morse och som kommer att sändas söndag 26 maj kl 17.00.

Ämne: Pessimism vs optimism.

Ovan, från vänster: Ingmar Persson (Professor i Filosofi), Jeanette Emt (Praktisk Filosof), Olof Röhlander och Lars Mogensen (Programledare).

Det blev även lite fotograferande utomhus efteråt för SR:s webbsida. Solglajjor på!

Det som gladde mig extra mycket var att få höra av programledarna och producenten efteråt att de var glada att de valde att fråga just mig som representant för optimism. Jag kände ju att det var en stor ära att få bli tillfrågad, älskar dessutom Filosofiska Rummet som program och ville då visa att de valde rätt. Jag får lita till att de inte bara sa det för att vara snälla. Nu efteråt är jag glad att jag inte backade ur, det har varit väldigt utvecklande för mig med en sådan här intellektuell utmaning.

Efteråt gick jag ned till Lilla Torg i Malmö och satte mig på en uteservering för att pusta ut och njuta av att ‘jag gjorde det’.

Jag ska erkänna att det varit en enorm utmaning för mig att tacka Ja till att gästa Filosofiska Rummet. Att sätta sig tillsammans med två meriterade filosofer och vara en ambassadör för optimism och i och med det även representera det här yrket, det är ett stort ansvar och åtagande som jag ser det. Under tio dagar har jag därför studerat och förberett mig så mycket jag bara orkat, läst på och tänkt till på vad jag ville säga och funderat på vilka argument jag skulle lägga fram och vilka motargument som kunde komma. Det är jag tacksam för, de timmarna av förberedelse hade jag enorm nytta av.

Ska man vara med i ett sådant här program vill man ju ha något att komma med också. Jag hade några stolpar och meningar nedskrivna i mobilen, men det var allt. Inga frågor skickades till oss innan, vi fick bara Lars inledningstext, det vill säga hur programledaren skulle presentera programmet och vad det skulle handla om, men i princip inget mer. Det tillvägagångssättet tyckte jag om, det passade mig.

Francis Bacon skrev en gång:

Argument liknar ett armborstskott – det är lika effektivt antingen en jätte eller en dvärg har skjutit av det.

Det citatet hade jag med mig i bakhuvudet in i studion och det hjälpte tyckte jag. Sedan om mina argument var adekvata eller inte, det får lyssnarna avgöra nästa söndag, men jag tycker att jag gjorde en klart godkänd prestation utifrån mina förutsättningar, vilket känns väldigt skönt. Vad mer kan man begära av sig själv! Jag kände att sinnet var oerhört skärpt under de där fyrtio minuterna, det var nu eller aldrig, allt spelades nämligen in i en enda tagning. Som att spela en viktig match, det är fullständig närvaro som krävs.

Den kalla ölen smakade så gott, den gör ju ofta det särskilt efter att man utmanat sig själv, det här var en personlig höjdpunkt i karriären. Nu väntar Stockholm och en välförtjänt helg!

Den känsla av tillvaratagande av dagen och att vara med redan från start gör det nästan alltid värt det, även när klockan ringer i ottan. Särskilt nu när det är vår i luften.

Det optimala är dock att inte behöva gå upp men att ändå vakna tidigt, inte av larmet utan av solljuset, och då frivilligt gå upp ur sängen och försöka hålla sig på rätt sida argumenten ännu en dag.

Du säger: Ingen bryr sig.
Jag säger: Alla bryr sig om något.

Du säger: Du såg mig inte.
Jag säger: Jag ser dig nu.

Du säger: Jag önskar jag vore någon annan.
Jag säger: Det här är de förutsättningar du har.

Du säger: Jag får väl fortsätta kämpa på.
Jag säger: Är lösningen verkligen mer av samma?

Du säger: Men jag är så annorlunda än alla andra.
Jag säger: Annorlunda är bra.

Du säger: Jag ser bara hinder.
Jag säger: Vem vill spela tennis utan nät?

Du säger: Jag vet i alla fall vart jag kommer ifrån.
Jag säger: Jag vill hellre veta vart du är på väg.

Du säger: Jag behöver pengar.
Jag säger: Du behöver ett mål.

Du säger: Men utan pengar går det ändå inte.
Jag säger: Jo, men du måste satsa av hjärtat.

Du säger: Jag kan ingenting.
Jag säger: Du lär dig under tiden.

Du säger: Var börjar man då?
Jag säger: Där du står, med det du har.

Du säger: Snart är det för sent.
Jag säger: Så vad väntar du på?

(Texten som utskriftsbar pdf, klicka här)

Låt mig få introducera Trafikljusmetaforen.

Den metaforen kanske inte är särskilt unik i sig, men jag vill berätta hur jag använder mig av den som ett sätt att navigera mig framåt.

Jag har ofta livliga vakendrömmar om människor och möten. Hade jag inte arbetat som inspiratör hade jag nog velat jobba som professionell nätverkare, match maker.

Min idealbild är att den jag vill träffa lika mycket vill träffa mig, det vill säga att båda är nyfikna på varandra och att vi därmed möts på samma plattform. Jag har en lång lista över människor jag vill träffa under dessa premisser.

Om jag ska bli mer konkret så kan det ibland vara människor jag velat träffa som jag inspirerats av, såsom jag tidigt i min karrär gjorde av Lasse Gustavson. Sättet jag kom i kontakt med honom på någorlunda lika villkor var att jag anordnade en kurs som hette Vägen till Mästerskapet och anlitade då honom som föreläsare i den kursen, mot betalning såklart. Då fick jag en naturlig anledning att kontakta honom och sedan dess har vi varit vänner. Grönt ljus direkt.

Kursen gav mig ett ökat värde, något jag kunde ta med mig till festen, om du är med på metaforen.

Man ska aldrig komma tomhänt på en tillställning. Du bör inte bara tänka på att du ska ha utan fundera i huvudsak på vad du kan ge. Om du bara tar och inte ger kan ett tidigare grönt ljus förvandlas till ett rött innan du vet ordet av det.

Andra gånger kan det vara svårare, då har det varit rött ljus som utgångspunkt. Jag har då saknat någon nyckel i sammanhanget. Till exempel så mailade jag Steffo Törnquist en gång (lite pinsamt att berätta det här, men vad sjutton) och frågade om jag fick bjuda honom på middag och så kunde han lära mig om mat och dryck och så. Jag trodde att det räckte med att jag betalar notan, han står för kunskaperna.

Nu visade det sig då att han inte visste vem jag var, jag saknade alltså naturlig ingång, och det jag erbjöd lockade sådär lagom kan man säga. ”Varför ska jag gå ut och äta med dig?” Uppskattade ärligheten där. Jag fick alltså svar av Steffo, vilket gladde mig och jag tog verkligen inte illa upp, tvärtom, men det stannade ändå vid rött ljus. Just där och då hade jag för lite att komma med till festen, något jag såklart borde insett, men det gjorde jag uppenbarligen inte.

Det som känns som ett omöjligt hinder att forcera, kan en tid senare kännas både rimligt och möjligt att komma förbi. De lösa ändarna har då knutits upp och förutsättningarna ändrats, men hur?  Hur går man från rött till grönt? Jo, via gult ljus.

En viktig nyckel, utifrån hur jag tänker, ligger i att man har arbetat sig fram till andra möjligheter och val och därmed har en annan infallsvinkel än tidigare. Helt plötsligt har man funnit hävstången som rubbar stenen, eller skapat något som gjort att man har mer att tillföra och därmed ändrat förutsättningarna.

Det bästa sättet att få grönt ljus av ett tidigare rött ljus är alltså, som jag ser det, att se till att du förtjänar ett grönt ljus. Dörrar öppnar sig på ett naturligt sätt, människor som du velat träffa vill plötsligt träffa dig lika mycket. Det går via att du skaffar dig mer att komma med tillbaka. Det kan ta lite tid ibland, men det kan det vara värt.

30 år och konfunderad.

Väntar på tillfället som aldrig kommer. Löftet om att det skulle bli bättre en dag, mer uthärdligt, ersätts av ytterligare en ihålig klyscha. Ännu en clown där framme. Ny kostym, samma innehåll. Hörru, ta av dig masken!

40 år och ärrad.

Försöker förstå vad som hände. Idealen som var så viktiga. Du gjorde allt de sade, följde alla regler, genomförde projekten. Var är klappen på axeln? Här står man nu, med en bitter känsla i magen av det som smakade så sött i munnen. Urkramad som en disktrasa, sedan lämnad.

50 år och sviken av livet.

Är det detta vi skulle prata om, det här vi kämpade för, som skulle betyda något? Vems plan köpte vi egentligen? Vad hände med de verkliga värdena, dem som skulle göra allt värt det i slutändan? Var det här allt? Vill bara skrika rakt ut.

60 år och uppgiven.

Kan du relatera till något i det här? Det här livsscenariot är alldeles för vanligt vågar jag påstå, alltför lätt att känna igen sig i. Man känner sig nästan som en socialt utstött eftersom ingen vill prata om det, trots att många känner så här.

Önskar du något mer är det hög tid att få något att bli viktigt igen.

Något måste hända. Vi behöver ge oss tid att tänka till, vänner. Stanna upp och inse att scenariot blir nog inte bättre än så här om du inte själv gör något åt det. Var börjar man då?

Ett reflekterat sinne kan vara en bra start.

Tänk krispigare tankar. Ställ kraftfullare frågor, tänj begreppen, höj insatsen. Kräv äkta vara, inget mer själlöst ryckande på axlarna. Satsa allt på ett kort. Ryck upp träd med rötterna. Kliv av någon annans kampanj och in i din egen. Det är din tur nu.

70 år och lyckligare än någonsin?